SE533704C2 - Pekkänslig apparat och förfarande för drivning av densamma - Google Patents

Description

25 30 35 533 704 Sammanfattning av uppfinningen Det är ett ändamål med uppfinningen att åtminstone delvis övervinna en eller flera av ovan identifierade begränsningar med känd teknik.

Detta och andra ändamål, som kommer att framgå av-nedanstående' beskrivning, uppnås åtminstone delvis genom en pekkänslig: apparat, en metod för att manövrera en pekkänslig apparat och ett datorläsbart medium enligt de _ självständiga patentkraven, varvid de osjälvständiga patentkraven definierar utföringsforrner därav. , Enligt en första aspekt tillhandahålls en pekkänslig apparat, omfattande: en pekyta; en grupp av emittrar anordnade att emittera ljus för belysning av åtminstone en del av pekytan; en ljusdetektor anordnad attta emot ljus från gruppen av emittrar; och ett bearbetningselement utformat att bearbeta en utsignal från ljusdetektorn för bestämning av positionen för en eller flera med pekytan interagerande objekt; varvid varje emitter är styrd att transmittera en kod via det emitterade ljuset så, att koden identifierar emittern, och varvid bearbetningselementet är utformat att separera det från individuella emittrar mottagna ljuset på basis av de transmitterade kodema. 4 u Enligt en andra aspekt tillhandahålls ett forfarande för att driva en pekkänslig apparat, vilken omfattar en pekyta, en grupp av emittrar anordnade att emittera ljus för belysning av åtminstone en del av pekytan, och en ljusdetektor anordnad att ta emot ljus från gruppen av emittrar, varvid nämnda förfarande omfattar: att styra varje emitter att transmittera en kod via det emitter-ade ljuset så, att koden identifierar emittern; att bearbeta en utsignal från ljusdetektom för att separera det från individuella emittrar mottagna ljuset på basis av de transmitterade koderna; och att bestämma en position för en eller flera med pekytan interagerande objekt på basis av det från de individuella emittrarna mottagna ljuset. ' _ Enligt en tredje aspekt tillhandahålls ett datorläsbart medium som lagrar bearbetningsinstruktioner som, när de utförs av en processor, verkställer . förfarandet enligt den andra aspekten.

Ytterligare ändamål, särdrag, aspekter och fördelar med föreliggande uppfinning kommer att framgå av följande detaljerade beskrivning, från de bifogade kraven och frân ritningarna. Z Kort beskrivning av ritningarna Exemplifierande utföringsformer av uppfinningen kommer nu beskrivas i . större detalj med hänvisning till de bifogade, schematiska ritningarna. 10 15 20 25 30 35 533 704 3 Fig. 1 är en planvy ovanifrån av en pekkänslig apparat med detektion av ljusstrålar ovanför en pekyta.

Fig. 2 är en sidovy av apparaten i fig. l; F ig. 3(A)-3(C) är planvyer ovanifrån av en annan utfóringsfonn, där 3(A) visar ljusvägar mellan en ensam emitter och ett flertal detektorer, fig. 3(B) visar ett detektionsnät bestående av alla ljusvägar, och fig. 3(C) visar ljusvägarna som påverkas av ett berörande objekt. " Fig. 4(A)-4(E) är planvyer ovanifrån av apparaten i fig. 1, för att visa 1 aktivering av emittrar i en tidsintervallsekvens under en kodgenereringscykel.

Fig. 5 är ett timingdiagrain for aktiveringen av de individuella emittrarna i fig. 4(A)-4(E)' 1 Fig. 6 är en planvy ovanifrån av en altemativ utforingsfonn.

Fig. 7 är en planvy ovanifrán av en pekkänslig apparat med detektion av ljusstrålar som propagerar inuti en ljustransmitterande panel.

Fig. 8 är en sidovy av apparaten i fig. 7.' Fig. 9 är en sidovy av en annan pekkänslig apparat med detektion av ljusstrålar som propagerar inuti en ljustransmitterande panel; Fig. 10 är en planvy ovanifrån av apparaten i fig. 9.

Fig. ll är en planvy ovanifrån av en pekkänslig apparat med detektiontav ljus som spridits från ett berörande objekt. “ F ig. 12-15 är planvyer ovanifrån av exemplifierande arrangemang av emittrar och detektorer. runt pekytans periferi. _ Fig. 16 är en sidovy av ett exempliñerande arrangemang av en emitter och en panel.

Fig. 17 är ett flödesschema för ett exemplifierande förfarande for bestämning av pekpositioner. j _ i Fig. 18- 19 är timingdiagram fór åskådliggörande av alternativa sättatt 'bädda in koder genom modulering av ljus.

Fig. 20-21 är planvyer ovanifiån av olika utfóringsforrner som utnyttjar frekvensmodulering för inbäddning av koder.

Detaljerad beskrivning av exemplifierande utfóringsforrner Beskrivningen inleds med en presentation av en utfóringsfonn av en pekkänslig apparat som skapar ett rutmönster av ljusstrålar ovanför pekytan. .Sedan följer en beskrivning av koder som ska transmitteras medelst en grupp av emittrar i en pekkänslig apparat enligt utfóringsforrner av uppfinningen, tillsammans med' kriterier for urval och optimering av koderna och kombinering av koder mellan 10 15 20 25 30 35 533 704 4 olika grupper av emittrar. Därefter beskrivs utföringsformer av alternativa typerav pekkänsliga apparater, såväl som exemplifierande arrangemang av emittrar och detektorer. Beskrivningen avslutas med ett databehandlingsexempel och en _ generell diskussion kring komponenter till en pekkänslig apparat enligt utföringsforrner av uppfinningen. Genom hela beskrivningen används samma' hänvisningsbeteckningar för att beteckna motsvarande beståndsdelar.

Fig. 1 är en planvy ovanifrån av en pekyta 1 som belyses medelst ett flertal emittrar 2. Emittrarna 2 är placerade runt pekytans 1 periferi. Varje emitter 2 kan aktiveras medelst en styrenhet 3 för att generera en divergerande ljusstråle ovanför pekytan 1. Ett flertal optiska detektorer 4 är placerade runt periferin fór att ' detektera det ljus som emitterats från emittrama 2, och ett bearbetningselement 5 är elektriskt kopplat till detektorerna 4 för att ta emot en respektive utsignal eller mätsignal som representerar den lj usenergi som tas emot av varje detektor 4.

Således skapas ljusvägar mellan varje emitter 2 och att antal detektorer 4.

Ljusvägarna, som är indikerade med streckade linjer, definierar tillsammans ett detektionsnät. Såsom visas i fig. 1 tar varje detektor 4 emot ljus fiån en grupp av emittrar 2 längs ett flertal ljusvägar, varvid varje ljusväg har: en given infallsvinkel mot detektom 4.

Ett objekt 7 som förs i närheten av pekytan 1 inom detektionsnätet kan åtminstone delvis blockera en eller flera ljusvägar, såsom indikeras i sidovyn i fig. 2. Närhelst objektet 7 åtminstone delvis blockerar två eller fler ljusvägar, dvs. när objektet 7 förs nära någon korsning mellan prickade linjer ifig. 1, är det möjligt att ^ fastställa objektets 7 position. Bearbetningselementet 5 bearbetar utsignalema från detektorema 4 för att identifiera blockerade ljusvägar. Varje blockerad ljusväg _ motsvarar en infallsvinkel mot en specifik detektor 4, och på så sätt kan i bearbetningselementet 5 bestämma objektets 7 position genom triangulering.

Objektets 7 position bestäms under ett s k avkänningstillfálle och i tidsupplösningen for apparaten i fig. 1 ges av varaktigheten av varje avkänningstillfálle. Varaktigheten av ett avkänningstillfálle bestäms av den tid som krävs for att generera ett fullständigt detektionsnät och/eller tiden som krävs för att sampla utsignalerna från alla detektorer 4 med ett acceptabelt signal- brusfórhållande (SNR). i ' Den rumsliga upplösningen för den pekkänsliga apparaten i fig. 1 beror på detektionsnätets täthet. Till exempel kan det vara önskvärt-att uppnå en hög och möjligtvis likforrnig täthet av ljusvägskorsningar. Det kan 'åstadkommas genom ändamålsenligt urval av antalet emittrar 2 och detektorer 4_och dessas placering, samt genom ändamålsenligt urval av emittrarnas 2 strålvinklar och detektoms 4 10 15 20 25 30 35 533 7011 5 synfält (dvs. det vinkelintervall inom vilket detektorn är kapabel att ta emot inkommande ljus). ' I Såsom noterades ovan tar varje detektor 4 emot ljus från en grupp av emittrar 2. Således kommer utsignalen från varje detektor 4 att representera den mottagna ljusenergin på ett antal ljusvägar. Apparaten är utformad attmedge ' bearbetningselementet 5 att särskilja mellan olika emittrars 2 bidrag till utsignalen från en specifik detektor 4. För detta ändamål styrs varje emitter 2 att transmittera en kod via det emitterade ljuset så att koden identifierar respektive emitter 2 för detektom 4, och bearbetningselementet 5 är utformat att separera det ljus som tas emot av detektom 4 från enskilda emittrar 2 baserat på de transmitteradekoderna.

Detta gör det möjligt, såsom kommer att beskrivas närmare nedan, för två eller flera emittrar 2 att samtidigt generera en stråle, även om dessa strålar överlappar på en och samma detektor 4. Detta i sin tur gör att tidsupplösningen och/eller SNR kan förbättras, jämfört med ett scenario där de enskilda emittrama 2 aktiveras sekventiellt en i taget under ett avkänningstillfälle. « I Inom ramen för föreliggande ansökan betecknar en ”kod” vilken som helst tidsvarierandefimktion som kan inbäddas i det transmitterade ljuset. Koden kan exempelvis vara en sekvens av diskreta värden, t ex binära' värden. Alternativt kan koden vara en periodisk funktion, t ex en cosinusfunktion. .

Varje kod emitteras typiskt under en kodgenereringscykel.

Kodgenereringscyklema fór olika emittrar 2 kan sammanfalla eller inte sammanfalla i tiden. Det bör inses att ett detektionsnät för ett avkänningstillfälle har skapats när alla emittrar 2 i den pekkänsliga apparatenhar fullgjort en kodgenereringscykel.

Koden är typiskt inbäddad i det emitterade ljuset genom modulering. Således kan bearbetningselementet 5 särskilja mellan modulerat ljus som transmitteras samtidigt från olika emittrar 2 baserat på dentidsupplösta utsignalen från en enda detektor 4. Därigenom kan bearbetningselementet 5 identifiera var och en av_ emittrama 2 i utsignalen och mäta energin för det modulerade ljuset från .den identifierade emittem 2 i utsignalen. _ I en utföringsform är kodema valda så att ett autokorrelationsvärde för varje kod är signifikant högre än ett korskorrelationsvärde mellan vilka som helst koder för två olika emittrar 2. Bearbetningselementet 5 kan t ex mäta energin förde enskilda emittrarna 2 genom att autokorrelera utsignalen med en uppsättning- kända signalmönster som representerar tillgängliga koder. - i 10 15 20 25 30 35 533 704 6 Om koden är en sekvens av diskreta värden kan kodgenereringscykeln; innefatta en sekvens av tidsintervall, varvid varje tidsintervall innefattar ett värde i koden. I i Före dendetaljerade diskussionen om val av koder ska-några generella fördelar med användandet av vidvinkelstrålar diskuteras i korthet. Fig. 3 visar en utföringsforrn i vilken ett stort antal emittrar 2 och detektorer 4 är omväxlande i anordnade runt pekytans l periferi. Fig. 3(A) visar de ljusvägar som skapas mellan en av emittrama 2 och ett antal detektorer 4 när en emitter emitterar en ljusstråle.

F ig. 3(B) visar det kompletta detektionsnät som genereras under ett avkänningstillfälle när alla emittrar 2 har aktiverats. Uppenbarligen genereras ett tätt rutmönster, vilket möjliggör en hög rumslig upplösning. _ Fig. 3(C) visar ett exempel på de ljusvägar som påverkas av ett objekt 7 som förs nära eller berör pekytan l under ett avkänningstillfälle. Det stora antalet påverkade ljusvägar skapar redundans för bestämningen av pekpositionen.. Denna redundans möjliggör hög precision på den bestämda positionen. Altemativt eller dessutom kan den göra det möjligt för bearbetningselementet 5 att bestämma storlek och/eller form på objektet 7. Dessutom kan redundansen göra det möjligt för bearbetningselementet 5 att bestämma positionen för mer än ett berörande objekt 7 under ett avkänningstillfälle. Konventionell beröringsavkänning med användning av ett ortogonalt rutmönster av ljusvägar ovanför pekytan är normalt begränsad till detektion av ett enda berörande objekt 7, eftersom det berörande objektet skuggar ett parti av pekytan 1 och därmed förhindrar detektion av ett annat berörande objekt i detta skuggade parti. Det borde emellertid framgå av fig. 3 att ett icke-ortogonalt rutmönster med hög täthet kan genereras så att även om ett objekt 7 blockerar att antal ljusvägar i detektionsnätet, så gör det återstående (icke blockerade) detektionsnätet det möjligt för bearbetningselementet 5 att bestämma positionen för 'ett ytterligare berörande objekt. ' ' ' VAL AV KOD Generellt analyseras i följande diskussion olika kriterier för val av koder som ska emitteras av respektive emitter i den pekkänsliga apparaten. Följande = diskussion ges i samband med en utföringsforrn i vilken koderna, åtminstone såtillvida de transmitteras samtidigt, är linjärt oberoende. Det bör noterasratt linjärt oberoende koder också kännetecknas av att ett autokorrelationsvärde för varje kod är signifikant högre än ett korskorrelationsvärde mellan vilka som helst två koder.

Såsom kommer att visas nedan möjliggör användandet av linjärt oberoende koder generellt en effektiv bearbetning av utsignalen för mätning av den energi 10 15 20 25 533 'PO-fl 7 som mottages av de enskilda emittrama. De linjärt oberoende koderna kan bilda en multiplexmatris, och bearbetningselementet kan separera energin från olika i emittrar genom att operera inversen av multiplexmatrisen på utsignalen. _ I den kommande diskussionen utgörs varje kod av en' sekvens av binära' värden som genereras genom på/ av-modulering av emittern vid tidsintervallen inom ovannämnda kodgenereringscykel, _ Således moduleras mängden ljus som emitteras från emittrarna med linjärt oberoende fimktioner enligt ett multiplexningsschema. I ett exempel ges den mängd ljus som detekteras av en detektor, som har fem ljusvägar till olika emittrar, . av 17 = M-E, dvs. q,11oooe, fboiiooez n3=oo11oe, moooile, 175 roooies där 17,- är det ljus som detekteras vid detektom vid ett givet tidsintervall under kodgenereringscykeln, M är multiplexmatrisen, och ek är den mängd ljus som kan nå detektom från emitter k. ' i _ I detta exempel ges var och en av emittrarnas koder av en sekvens om fem bitar. För den första emittem är bitsekvensen 10001, vilket motsvarar att den första emittem slås på, av, av, av, på. _ Såsom beskrivs i detalj nedan kan SNR förbättras om varje emitter stvrs att ernittera ljus under längre tider inom varje kodgenereringscykel, dvs. under mer än ett tidsintervall. I exemplet ovan emitterar två emittrar ljus under varje i tidsintervall. Varje emitter kommer då att emittera ljus två-gånger under en kodgenereringscykel. i För att separera den detekterade signalen i uppmätt energi från varje emitter inverteras multiplexmatrisen M, och den resulterande inversen M '1 opereras på det ljus som har detekterats vid detektom enligt: _E = M 'I 71. ' I detta exempel blir inverteringsprocessen: e, .1 -1 1 -1 1 n, eZ 1 1 1 -1 1 -1 172 e, =- -1 1 1 -1 1 173 ej 1 -1 1 1 -1 m, 533 704 På detta vis kan bearbetningselementet beräkna mängden ljus (energi) som når detektom från varje enskild emitter. i I ett annat exempel är koden for den första emittem modifierad så att den 5 bara innehåller en ljuspuls: I 11000 0_1l00 M=0011O 00011 00001 Därmed kan matrisen M vara lättare att invertera. För detta 10 multiplexningsschema blir inverteringsprocessen: el 1 -1 1 -l 1 n, e, 0 1 -l 1 -1 n, e, = 0 0 1 -1 1 173 e4 0 0 O 1 -1 17,, e, 0' 0 0 0 l 175 Tanken att styra flera emittrar att samtidigt emittera ljus kan utökas till tre ' 15 erriittrar samtidigt osv. Ett exempel på en matris M fór ett multiplexningsschema med aktivering av tre emittrar under varje tidsintervall är: 1 '1 1 o o 0 l 1 1 O M = 0 0 1 1 1 1 0 0 1 1 1 l 0 0 1 20 Fig. 4(A)'-(E) visar utföringsforrnen i fig. 1 vid fem sekventiella tidssteg under en kodgenereringscykel enligt det sistnämnda multiplexningsschemat (detektorer visas inte, emittrar är betecknade el - e5, och aktiverade emittrar åskådliggörs som att de emitterar en divergerande stråle) Varje tidssteg representerar ett kodvärde för varje emitter. Fig. 5 är ett timingdiagram sornvisar 10 15 20 25 30 35 533 704 9 tidsstegen i kodgenereringscykeln (CGC) med på/av-modulering av varje emitter el - e5. u. i .

I exemplet i fig. 4-5 styrs varje emitter att emittera ljus samtidigt med minst en av dess grannar. För närvarande anses dock att ett bättre SNR kan uppnås genom sådan styrning av emittrama att de samtidigt aktiverade emittrama är mer utspridda längs pekytans periferi. Ett sådant arrangemang kan resultera i en . multiplexmatris med mer optimala egenskaper, vilket förklaras närmare nedan.

I grund och botten kan multiplexningsschemat vara baserat på vilken inverterbar multiplexmatris som helst. Det finns emellertid vissa kriterier som, när de uppnås, kan användas för att utforma en multiplexmatris som medger ytterligare förbättring av SNR. En sådan matris kan vara användbar när kodgenereringscykeln ska tidsbegränsas, t ex för att uppnå en hög tidsupplösning.

För en detektor som har N ljusvägar till olika emittrar möjliggör dessa kriterier en ökning av SNR med upp till en faktor *IN/Z för en given varaktighet på ett avkärmingstillfälle (jämfört med ett avkänningstillfalle med sekventiell aktivering av emittrama, fortsättningsvis kallad ”icke multiplexat belysningsschema”), eller en minskad varaktighet på ett avkänningstilltälle med bibehållet SNR. i Dessa kriterier beskrivs och motiveras i det följande. _ Det ska dock betonas att dessa kriterier bara är exempel pâ sätt att förbättra eller ”optimera” multiplexmatriser för ett specifikt syfte. Det kan finnas andra sätt att förbättra multiplexmatriserna, för detta eller andra syften. Även ett godtyckligt val av en multiplexmatris med linjärt oberoende kolumner kommer att medge en förbättring av SNR jämfört med ett icke mult-iplexat belysningsschema.

Det ska också noteras att även om följande diskussion hänvisar till på/av- modulering såär den tillämplig också för andra typer av emittennodulering.

OPTIMERINGSKRITERIER Betrakta ett system med N emittrar och en enda detektor (dk). Varje emitter kan bidra med följ ande intensitet till den undersökta detektorn: i _ E = (e, ,e2 ,e3 ,...,eN )T. Vi vill hitta en multiplexmatris M, med storlek N x N, som maximerar SNR. De uppmätta signalerna, f; (ett uppmätt värde på detektorn, dk , för varje tidsintervall), är då: r; = M 'E + a, där a är brusnivån i mätningarna. Varje kolumn imultiplexmatrisen, M = [m 1 m, . m N], är multiplexbasen fören enskild emitter, ek.

För att hitta energin som har mottagits från varje emitter multiplicerar vi den uppmätta signalen med inversen av multiplexmatrisen: M f i] = E + M 'l - a- 10 15 20 25 30 533 704 10 Vi ser att vi kan beräkna den uppmätta energin från varje emitter som: É = M 'I ° n. Det resulterande bruset i den uppmätta energin från emittrama ges då av š = M 'l ' s. Eftersom denna algoritm använder inversen av multiplexmatrisen ser vi att vi vill använda en multiplexmatris som har ett lågt konditionstal.

Konditionstalet för matrisen kan beräknas som: K=llMJ|L1|MlI Konditionstalet för matrisen mäter stabiliteten/känsligheten hos lösningen av ett linjärt ekvationssystem. I detta sammanhang betyder det väsentligen hur fel i inverteringsprocessen påverkar resultatet av av-multiplexingen av signalerna. När man välj er multiplexrnatris kan det vara önskvärt att nonnen För dess invers är liten. Med lz-norm blir konditionstalet: f< ie, min där om och om är största och minsta singulära värde för matrisen”. Det kan vara önskvärt att välja en multiplexmatris som har så litet kdnditionstal för att inte öka brusnivån under inverteringsprocessen. Om vi låter M vara en normalrnatris (M T - M = M - MT) kan konditionstalet beräknas som K(M) = min” , där |Älmax och Wmin är största och minsta storlek på matrisens egenvärden.

För att uppskatta hur brus sprider sig i inverteringsprocessen så kan vi titta på den väntevärdesriktiga medelkvadratfel(MSE)-skattaren: MSE = E((E - Ef )= cowfi) . i Matrisens varians är de diagonala elementen i kovariansmatrisen, vilken ges av: cov(É) = o'2(MT -M)" Det kan visas att de individuella bidragen till bruset från olika mätningar okorrelerade. Följaktligen kan vi bortse från elementen utanför diagonalen i ï kovariansmatrisen, Summan av de kvadrerade felen (SSE) är därmed summan av alla diagonala element i kovariansmatrisen, dvs. de individuella variansema for de skattade parametrarna. A 10 15 20 25 30 533 704 ll I en utföringsform används SSE-parametem som en optimeringsparameter för multiplexmatrisen: SSE = a2spår((M' -M)" ), där oz är variansen för bruset i ett icke multiplexat belysningsschema. Den resulterande variansen (bruset) i ett ensamt skattat värde, êk, är då dess motsvarande diagonala element i kovariansmatrisen. De diagonala elementen i kovariansmatrisen ger minskningen i brusnivå (brusvarians) i systemet. i För att finna en optimerad lösning försöker vi minimera funktionen ovan. För _ ett system där bruset inte är beroende av det ljus som infaller på detektorn och om antalet emittrar är fast, så kan vi förenkla detta minimeringsproblem till: minimera(SSE) = minimera(spår(MT -M)w"') .

Det kan visas att det optimala antalet emittrar som ärpå samtidigt ligger nära N/2. Således är det troligt att detta värde ger nära optimala inverteringsegenskaper för multiplexmatrisen. Û Vidare kan det visas att Hadamard- och Sylvester-matriser uppfyller de önskade egenskaperna för en multiplexmatris så som beskrivits tidigare. .

Användningen av koder som bildar Hadamard/Sylvester-multiplexmatriser kan öka sNR med en signifikant fakmr (N+1)/2~!N, vilket for ärm N blir vNi/z.

Generellt kan multiplexmatrisen innehålla vilka värden som helst så länge dess determinant är noll, dvs. dess kolumner är linjärt oberoende.

Den ovan nämnda Hadamard-matrisen är en matris som bara innehåller värden om l eller -l och vars kolumner är linjärt oberoende. En Hadamard-rnatris = kan t ex konstrueras genom följande rekursiva definition: ' Hm-l "' Hrn-l H0 = +l En Hadamard-matris uppfyller H - H T = HT - H = NZ ~ ° II, där I är identitetsmatrisen. Från den rekursiva definitionen ovan är det klart att Hadamard- matriser av ordning N = 2” existerar, där p är ett icke-negativt tal. Det kan visas att Hadamard-matriser av ordning N = l, 2 och = 4'p existerar. V ' De absoluta egenvärdena för en Hadamard-matris (inklusive dess transponat och invers) är alla lika. Det betyder att konditionstalet för rnultiplexinverteringen är 1, vilket ger lågt brus i inverteringsprocessen. ' 10 15 20 25 30 533 704 12 I exemplet med på/av-modulering kan det vara svårt att åstadkomma negativa signaler. Man skulle kimna tro att sådan modulering skulle vara begränsad till binära multiplexvärden, dvs. 0 (inget ljus) och l (full styrka). Det är dock möjligt att sätta noll signalnivå till hälften av maximal signalnivå och betrakta -1 som inget ljus och l som full styrka. W För att åstadkomma samma multiplexningsegenskapersom Hadamard- matrisen men med bara nollor och ettor i multiplexmatrisen kan vi konstruera en Sylvester-matris genom att ta bort den första raden och kolumnen i Hadamard- matrisen (skapa en Û-matris) och sen byta l (i Hadamard) till O (i Sylvester) och - 1 (i Hadamard) till 1 (i Sylvester), S = (1-É)/2. Ett exempel på en Sylvester-matris ar: - e 1010101 0110011 1100110 s,=0001111. 1011010 0111100 1101001 Sylvesterversionen av multiplexmatriser är normalmatriser, dvs.

ST - S = S - ST. Alla absoluta egenvärden för en Sylvester-matris (inklusive dess transponat) är lika förutom ett enda egenvärde som är större", Värdet på det största egenvärdet är C, som är antalet emittrar som är på samtidigt. Alla egenvärden för inversen av Sylvester-matrisen är lika förutom ett egenvärde som är lägre (1/C).“ Således har Sylvester-matrisema bra konditionstal och är användbara i multiplexinverteringsprocessen.

MULTIPLEXN ING AV ANDRA ORDNINGAR _ Användningen av Hadamard/Sylvester-multiplexning kräver att antalet emittrar är en multipel av 4, N = 4p för Hadamard och N = 4p-1 för Sylvester. I ett rektangulärt multitouch-system är det helt möjligt att anordna emittrar och l detektorer så, att varje detektor mottager ljusfrån en multipel av 4 emittrar". Det kan emellertid vara önskvärt att kunna utföra multiplexning med ett godtyckligt antal emittrar. 'Eftersom Sylvester-matrisen behöver 4p-1 emittrar, kan vibli tvungna att använda en Hadamard/Sylvester-matris som är något större än vad som 10 15 20 25 30 35 533 704 13 faktiskt krävs av det faktiska antalet emittrar, dvs. vi kan behöva lägga till ett antal fiktiva emittrar. _ Ett sätt att konstruera en optimal multiplexmatris kan vara att använda grafteori gällande starkt reguljära grafer (“Strongly Regular Graphs”), srg,-t ex så som beskrivs av R.C. Bose i “Strongly regular graphs, partial geometries. and partially balanced designs”, Pacific J. Math., vol. 13, nr. 2-(1963), sid. 389-419.

Den här typen av graf kan definieras så som följer. G = (IÄE) är en reguljär graf med Vnoder, E kanter, och grad k (antalet kanter som går ut från varje nod). Om det fmns två heltal Å och ,u så, att varje två angränsande noder har Å gemensamma grannar, och varje två icke angränsande noder har ,u gemensamma grannar, då är denna graf starkt reguljär och betecknas srg(v, k, J., ,u). Det kan visas att « i I grannrnatrisen' av en srg(1\/',C,a,a), där C är antalet emittrar: som är på samtidigt och a =C'(C-l)/(N- 1), utgör en optimal multiplexmatris. Egenskaperna hos de resulterande multiplexmatrisema överensstämmer med egenskaperna hos Hadamard/Sylvester-matrisema.

I en Hadamard- eller Sylvester-matris, liksom i andra optimala eller nära optimala multiplexmatriser, är ungefär hälften av emittrarna på under varje tidsintervall. Om mättning av detektorerna förväntas bli ett problem kan det vara önskvärt att minska antalet samtidigt aktiverade emittrar. Minskning av energin I som detekteras av en detektor kan göras genom minskning» av ordningen, C, för uttrycket srg(N, C, a,a) som används beräkning av grafens grannmatris. Ordningen är det antal kopplingar som varje nod har till :andra noder, vilket är likvärdigt med det antal emittrar som är på under varje tidsintervall.

MULTIPLEXN IN G AV MULTIPLA DETEKTORER Om vi har flera olika detektorer i systemet kan utsignalerna av-multiplexas med användning av inversen av en och samma multiplexinatris. På så sätt kan multiplexmatrisen utformas att ta hänsyn till alla emittrar i relation till alla detektorer i systemet.

Om varje detektor bara tar emot ljus från en delmängd “av emittrama så kan det emellertid vara fördelaktigt att använda inversema av flera multiplexmatriser, t ex en för varje detektor.

En sådan utförandeform kommer att exempliñeras ytterligare med hänvisning till fig. 6, som är en planvy ovanifrån av en pekkänslig apparat med sex emittrar (betecknade el - e6) och sex detektorer (betecknade dl - d6).

Ljusvägarna mellan emittrarna och detektorema visas med' streckade linjer. I detta 10 15 20 25 533 704 14 exempel är pekytan l cirkulär men vilken annan form som» helst är möjlig, t ex rektangulär.

När en emitter emitterar ljus som kan detekteras av en delmängd av i detektorema, och en annan emitter emitterar ljus som kan detekteras av en annan delmängd av detektorerna, kan multiplexmatrisen minskas till en uppsättning multiplexmatriser som är permuterade på ett cirkulärt vis. Från fig. 6 är det klart att det endast finns ljusvägar mellan emitter el och detektorer d3, d4 och 'd5, och att det endast finns ljusvägar mellan emitter e2 och detektorer d4, d5 och dó, och så vidare.

Istället for att använda en 6><6-matris det möjligt att använda en uppsättning 3 X3-rnatriser baserade på en huvudmatris S. Till exempel så kan huvudmatrisen ges av: V4 ll »- Q »_- n-a h-l @ @ r-ß v-n som är baserad på de linjärt oberoende kodema: S 1 = [l O 1]T, S2 = [O l l]T, S3 = [l 1 O]T. Således kan huvudmatrisen skrivas som en kombination av tre _ individuella koder: S = [S1 S2 S3]. I detta exempel är huvudmatrisen en Sylvester- matris. I en Hadamard/Sylvester-matris kan kolumnema eller radema byta ' ordningsfóljd (olika rad/kolumn-permuteringar) utan att egenskaperna för matrisen ändras. På så vis kan emittrarna tilldelas en respektive kodgav kodema S - S3; så att en 3><3-multiplexmatris skapas för varje detektor. I ett exempel är emittrar el och e4 modulerade med S1, emittrar e2 och e5 är modulerade med S2, och emittrar e3 och e6 är modulerade med S 3. I detta exempel blir respektive utsignal från detektorerna dl - d6: i dsfl; =1s1 S2 S31' ez es 82 den; =l52 33 S11' es 24 10 15 20 25 533 704 15 41,1; = [S3 S1 42,17 = 15-1 ds,n=lsz S3 511% d4,f;=lS3 S1 52161 Den här sortens enkel cirkulär uppbyggnad av multiplexmatriser är möjlig när kvoten mellan det totala antalet emittrar och antalet ljusvägar till varje detektor är ett heltal 22. Om kvoten inte är ett sådant heltal kan ett antal fiktiva emittrar läggas till för att kvoten ska bli ett heltal. Vidare kan det vara önskvärt att kvoten mellan det totala antalet emittrar (inklusive eventuella fiktiva emittrar) och storleken på huvudmatrisen är ett heltal 22, och således kan antalet bitar i kodema i huvudmatrisen behöva utökas. i Det bör inses att ovanstående bara är ett exempel och- att det finns andra sätt att möjliggöra användandet av individuella multiplexmatriser för olika detektorer.

TILLÄMPNING INOM ALTERNATIV A PEKKÄNSLIGA TEKNIKER.

De ovan beskrivna teknikerna fór att emittera koder och separera det av en detektor mottagna ljuset baserat på kodema är likväl tillämpliga inom andra ' koncept för beröringsdetektion. Nedan beskrivs ett antal olika koncept. Även om det inte uttrycks explicit i anslutning till varje arrangemang så ska det vara klart att samtliga medtagna arrangemang kan inkludera ett bearbetningselement och en styrenhet som arbetar i enlighet med ovanstående diskussion kring utföringsforrneni fig. 1-2.

I en alternativ pekkänslig apparat skapas detektionsnätet, och således en pekyta l, vid en gränsyta hos en ljustransmitterande panel genom att ljus' propageras inuti den ljustransmitterande panelen. En sådan utförings form visas í 10 15 20 25 30 35 533 704 16 fig. 7-8, där ett antal emittrar 2 är anordnade runt en ljustransmitterande panels 8 periferi för att injicera en respektive ljusstråle i panelen, typiskt via panelens 8 kanter eller via en eller flera på panelens 8 övre eller undre yta 9, 10 anordnade kilar (ej visade). En eller flera detektorer 4 är anordnade runt panelens 8 periferi för att mäta energin hos mottaget ljus. Därmed mottager varje detektor 4 ljus fifiån en grupp av emittrar 2 längsmed en uppsättning ljusvägar. Panelen 8 avgränsar två motsatta och väsentligen parallella ytor 9, 10 och kan vara plan eller krökt. En strålningspropageringskanal är inrättad mellan panelens 8 två gränsytor 9, 10, varvid åtminstone en av gränsytorna medger att det propagerande ljuset interagerar med ett berörande objekt 7. Typiskt propagerar ljuset genom total internreflektion (TIR) i strålningspropageringskanalen. I denna interaktionikan en del av ljuset spridas av objekt 7, en del av ljuset absorberas av objekt 7 och en del av ljuset g fortsätta att propagera opåverkat. Såsom visas i sidovyn i fig. 8 "frustreras" iden totala internreflektionen och det transmitterade ljusets energi minskar när objektet 7 berör panelens gränsyta (t ex övre ytan 9). Det berörande objektets 7 position kan detekteras genom mätning av energin hos det ljus som.transmitteras 'genom panelen 8 fiån ett flertal olika riktningar. i I' Det inses således att ovan beskrivna tekniker för att styra emittrama Zgatt _ transmittera koder och för att separera det mottagna ljuset från enskilda emittrar 2 baserat på de transmitterade kodema kan användas för att identifiera eventuella ljusvägar till varje detektor 4 som påverkas av det berörande objektet 7.

Det bör noteras att ljuset, till skillnad från uttöringsfonnema i fig. 11-2, inte blockeras av det berörande objektet 7. Således kommer ljuset att interagera med båda objekten om två objekt råkar placeras efter varandra längs en ljusväg från en emitter 2 till en detektor 4. Förutsatt att ljusenergin är tillräcklig kommer det kvarvarande ljuset att nå detektom 4 och generera en mätsignal som medger* identifiering av båda interaktionerna. Detta betyder att skapandet av _ detektionsnätet inuti panelen 8 kan förbättra apparatens förmåga att detektera ett flertal berörande obj ekts positioner under ett avkäriningstillfälle.

Normalt har varje beröringspunkt p,, en transmission t", som ligger i intervallet 0 - 1, men normalt i intervallet 0,7 - 0,99. Den totala transmissionen T,-,- längs en ljusväg Sg- är produkten av de individuella transmissionema t,, för- beröringspunkterna p” på den ljusvägen: Ti]- = Ht” . Exempelvis ger två. beröringspunkter p 1 och pz, med respektive transmissioner 0,9 och 0,8, på en ljusväg Sv, en total transmission Ti,- =0,72. i Liksom i fig. l kan var och en av emittrama 2 emittera en divergerande ljusstråle, och en eller fler detektorer 4 kan ta emot ljus från ett flertal emittrar. Det 10 15 20 25 30 35 533 704 17 behöver emellertid inte vara nödvändigt för emittrar 2 att injicera divergerande strålar i panelen. Om tillräcklig spridning sker i panelen kommer de injicerade strålarna att breddas i panelens 8 plan när de propagerar från inj ektionsplatsen genom panelen 8. För varje intem reflektion leds lite strålning bort från strålens huvudriktning, och centrum av strålen förlorar energi med avståndet. Spridning är särskilt märkbar om en av eller båda gränsytorna 9, 10 är försedd med en , antiblänkstruktur eller ett antiblänkskikt ("anti-glare"). Aritiblärikstrukturenf- skiktet ger en diffuserande struktur som kan öka spridningen av strålen för varje intem reflektion, och som också kan förorsaka att strålning lämnar ytan 9,, 10 för varje intem reflektion. Således leder förekomsten av en antiblänkstruktur/-skilct generellt till en ökad breddning av stràlen med avståndet fiån injektionsplatsen. i Användandet av en antiblänkstriiktur/-skikt kan vara fördelaktigt för att minska blänk från extern belysning på panelens 8 pekyta 1. Dessutom, när det berörande objektet 7 är ett naket finger, lämnar kontakten mellan fmgret -7 och panelen 8 normalt ett fingeravtryck på pekytan 1. På en perfekt plan yta är sådana fingeravtryck klart synliga och vanligtvis oönskade. Genom tillförsel av en antiblänkstruktur/-skikt på ytan minskas ñngeravtryckens synlighet. Dessutom minskar friktionen mellan finger och panel när antiblänk används, varigenom användarupplevelsen förbättras. _ Fig. 9 är en sidovy av ett altemativt arrangemang, där ljus också propagerar inuti en ljustransmitterande panel 8. Här är emittrar 2 anordnade under panelen 8 för att injicera en respektive ljusstråle i panelen 8 genom den nedre gränsytan 10.

Den injicerade ljusstrålen propagerar via total internreflektion mellan gränsytoma 9, 10, och det propagerande ljuset fångas upp av ett antal detektorer 4. Dessa detektorer 4 är också anordnade under panelen 8, typiskt inblandade med emittrarna 2. Ett exempel på ett sådant arrangemang med blandade emittrar 2' och detektorer 4 visas i planvyn från ovan i fig. 10. Det inses att 'ett antal ljusvägar kan vara defmierade mellan varje emitter 2 och ett antal angränsande detektorer 4, varigenom ett detektionsnät skapas vid den övre gränsytan 9.

Fig. 9 visar en respektive ljusväg som definierad mellan två olika par med emittrar 2 och detektorer 4. När ett objekt 7 berör panelens 8 övre yta 9 frustreras en eller flera av de propagerande strålarna, och detektorn 4 kommer att mäta en minskad energi i det mottagna ljuset. Det bör inses att om detektionsnätet är känt och om den uppmätta energin vid varje detektor 4 kan separeras i olika ljusvägar så är det möjligt att bestämma en position för ett berörande objekt 7 baserat på de ljusvägar som erfar en minskning i uppmätt ljusenergi. 10 15 20 25 30 35 533 704 18 Det inses således att ovan beskrivna tekniker för att styra emittrarna 2 att transmittera koder, och for att separera det från individuella emittrar 2 mottagna ljuset baserat på de transmitterade koderna, kan användas för att identifiera alla ljusvägar till en detektor 4 som pâverkas av det berörande objektet 7.

Såsom framgår av fig. 9 sprids en del av det propagerande ljuset av 'det berörande objektet 7. Detta spridda ljus kan också detekteras av en eller flera detektorer 4. Energin hos det spridda ljuset är emellertid som regel mycket mindre än den energi som dämpas vid interaktionen med det berörande objektet 7.- Således kommer det spridda ljuset generellt inte att ge något signifikant bidrag till den av detektorerna 4'i apparaten uppmätta energin. _ Typiskt genererar varje emitter 2 en divergerande stråle på ett sådant sätt att åtminstone en del av strålen har en infallsvinkel mot den övre gränsytans 9 normal som överskrider den kritiska vinkeln. Emittern 2 kan anordnas att emittera en stråle med en strålvinkel om minst 90° och helst minst l20°. I en uttöringsforrn är strålvinkeln nära l80°, såsom minst 160°. Strâlen kan ha eller inte ha en ~ i huvudriktningsom är ortogonal mot den övre gränsytan 9.1 Vid användning av divergerande strålar kan en signifikant del av den emitterade strålningen passera genom panelen 8 istället för att internreflekteras. För detta 'ändamål kan ett i i element (ej visat) vara inrättat mellan varje emitter 2 och den nedre gränsytan 10 för att blockera en del av den emitterade strålen för att endast släppa igenom strålar med enuinfallsvinkel vid den övre gränsytan 9 som upprätthåller total - intemreflektion. Alternativt kan elementet vara utformat att rikta om strålarna i nämnda delar av strålen för att bringa dessa strålar att ha åtminstone den nödvändiga infallsvinkeln vid den övre gränsytan 9.

Alternativt kan varje emitter 2 emittera kollimerat ljus i en lämplig vinkel mot den övre gränsytans 9 normal. » När ljus propageras inuti den transmitterande panelen kan de resulterande signalnivåerna vid detektorema 4 vara lägre jämfört med när ljus propagerar ovanför pekytan 1. Således kan ovan beskrivna optimeringskriterier behöva revideras så att de också tar hänsyn till s k ”shot noise” (fotonbrus) vid optimering av multiplexmatrisen. I detta fall vill vi minimera en modifierad SSE-funktion: SSE = (az + cafppårfiMf -M)'“ ), där 02 är variansen för det signaloberoende bruset, of är variansen för det signalberoende bruset, och C är antalet emittrar som är på samtidigt. 10 15 20 25 30 35 533 704 19 När shot noise är en signifikant faktor kan vi börja med att hitta en optimal eller nära optimal multiplexmatris M utan att ta hänsyn till shot noise (men vi kan ta hänsyn till mättning, se ovan). När vi har hittat matrisen-M kan vi beräkna -SNR- förbättringen med användning av den modifierade SSE-funktionen. Sedan kan vi beräkna den optimala uppsättningen av C (under mättnadsgränsen) för att få en . optimal eller nära optimal multiplexmatris med hänsyn till shot noise, dvs. den matris som ger bäst SNR-förbättring. _ De alternativa detektionskoncept som presenteras ovan bygger på detektion/rnätning av en dämpning av propagerande ljus som orsakas av ett eller flera berörande objekt. Enligt ärmu ett altemativt detektionskoncept bestäms pekpositioner baserat på det ljus som sprids av ett berörande objekt. Fig. ll. visar en exemplifierande utföringsforrn där ljus injiceras för propagering inuti en ljustransmitterande panel 8, såsom beskrivitstidigare. I exemplet i fig. 11 är' emittrar 2 anordnade längs tvâ motsatta sidor av panelen 8 for att emittera en respektive ljusstråle (endast två strålar visas). Ljusstrålen från varje emitter Zhar företrädesvis en liten strålvinkel och kan vara kollimerad. Således genererar varje emitter 2 en ljusväg över panelen 8 i detta exempel. I det visade exemplet är detektorerna 4 anordnade längs panelens 8 två andra sidor, vinkelrätt mot emittrarna 2, typiskt för att ta emot ljus via panelens 8 sidokanter, eller via- en eller flera på panelens 8 övre eller undre ytor anordnade kilar (ej visade). Ett objekt 7 som berör panelen 8 kommer att bringa ljuset att spridas i alla riktningar inuti panelen 8. Ett antal detektorer 4 kommer att detektera det spridda ljuset, men på grund av bulkabsorption i plattan, radiellt intensitetsberoende och möjligtvis ytspridning kommer den detektor 4 som är positionerad på samma x-koordinat som det berörande objektet 7 att detektera den största intensiteten av sprittiljus.

Således kan en x-koordinat för det berörande objektet 7 bestämmas från den totala energi som mäts av respektive detektor 4. För att öka precisionen kan detektorerna 4 vara utformade med ett begränsat synfält, så att bara ljus som sprids vid x- koordinaten för en detektor, eller näraliggande x-koordinater, kan detekterasav den detektorn. Detta kan åstadkommas med någon kombination av linser, aperturer, etc. mellan panelen 8 och detektorn 4. Alternativt eller dessutom kan ett lufigap vara inrättat mellan panelen 8 och detektorema 4, varigenom totalreflektion av det spridda ljuset i panelens sidokant kommer att begränsa detektorernas synfalt.

Det berörande obj ektets y-koordinat bestäms genom bestämning av den/de emittrar 2 som genererade det av en eller flera detektorer 4 uppmätta, spridda ljuset. Det står således klart att ovan beskrivna tekniker för att styra emittrarna 2 10 15 20 25 30 35 533 704 20 att transmittera koder och för att separera mottaget ljus från individuella emilttrar 2 baserat på de transmitterade kodema kan användas för att identifiera alla ljusvägar som påverkas av det berörande objektet 7. I exemplet i fig, 1] är ljusvägama parallella med-x-axeln, och det berörande objektets 7 y-koofdinat ges av y- koordinaten/-koordinaterna för den/de ernittrar 2 som genererar den/de identiñerade ljusvägen/ljusvägarna. I ett alternativt arrangemang skulle ljusvägama kunna vara icke-parallella med x-axeln. Så länge som ljusvägamas riktningar är kända, och x-koordinaten har erhållits, så kan y-koordinaten beräknas när en påverkad ljusväg har identifierats.

I arrangemanget ovan bestäms en positionskoordinat (v) baserat på de påverkade ljusstrålama, som identifieras genom separation av det av detektorn/detektorema mottagna ljuset. I _ I ett alternativ (ej visat) kan båda positionskoordinatema (x, y) bestämmas genom identifiering av ljusvägar baserat på det av detektorn/detektorema mottagna ljuset. I ett sådant arrangemang är emittrama 2 anordnade att generera ljusvägar som korsas inom pekytan 1. Därmed kan både x- och y-koorldinaterna bestämmas genom separering av det av detektorn/detektorema mottagna ljuset, genom. identifiering av ljus från minst en emítter i det separerade ljuset, och genom. rekonstruktion av korsningen/korsningarna mellan de sålunda identifierade emittramas ljusvägar.

Det bör inses att det detektionskoncept som diskuteras .ovan i samband med fig. ll likväl är applicerbart på ljus som emitteras för propageríng ovanför en pekyta l.

Dessutom är detta detektionskoncept inte begränsat till det visade _ arrangemanget av emittrar 2 och detektorer 4-. Till exempel skulle emittrarna 2 och/eller detektorema 4 kunna vara anordnade längs endast en sida av pekytan 1.

Altemativt kan emittrar 2 och detektorer 4 vara växelvis anordnade vid en eller flera av pekytans 1 sidor. Det kan faktiskt vara fördelaktigt att kombinera detektion av dämpning med detektion av spritt ljus. Om till exempel utföringsformen i fig. 7-8 implementeras med detektionsnätet i ñg. 3(B) så kan de detektorer 4 som inte tar emot något direkt ljus från emittrarna 2 användas: för att detektera det ljus som sprids från objekt 7 som berör panelen 8. Alltså, närhelst en specifik detektor inte mottager något direkt ljus så kan den användas fór spridningsdetektion. Det spridda ljuset kan användas for att förbättra precisionen på den position som bestäms for det berörande objektet 7. 10 15 20 25 30 35 533 704 21 PERIFERA ARRANGEMANG AV DETEKTORER OCH EMITTRAR Det följande hänför sig till potentiella fördelar med att använda olika arrangemang av emittrar och detektorer i de utföririgsforrner som visas i fig. 1-2 och i fig. 6-8, dvs. när emittrar 2 och detektorer 4 är anordnade runt pekytans, l periferi för att 'definiera ett detektionsnät av ljusvägar. _ I en variant kan emittrarna 2 och detektorema 4 vara altemerade runt pekytans 2 periferi (se fig. 3). Detta kan t ex resultera i ett mer likformigt i detektionsnät.

I denna och andra varianter kan antalet 'emittrar 2 vara detsamma som antalet detektorer 4. _ Alternativt kan antalet emittrar 2 vara större än antalet detektorer 4,.t ex så som visas i fig. 12. Ett utökat antal emittrar 2 kan användas för att minska antalet detektorer 4 och därmed minska kostnaden. Den rumsliga upplösningen beror huvudsakligen på antalet ljusvägar, och emittrar 2 kan vara billigare än detektorer 4 och eventuell extra detektorutrustning såsom linser, A/D-omvandlare, förstärkningskretsar eller filter.

I ytterligare ett alternativt arrangemang är antalet detektorer 4 större än antalet emittrar 2. Exempel på sådana arrangemang visas i fig. l3(A)-(B). En fördel med sådana arrangemang kan vara åstadkomma en minskad storlek på multiplexmatrisen och därmed på samplingsfrekvensen, dvs. frekvensen för sampling av utsignalerna från detektorema 4.

I dessa och andra varianter kan emittrarna 2 och detektorema 4 vara ekvidistant anordnade runt pekytans 1 periferi, t ex såsom visas i fig. 3, 12 och 13.

Alternativt, såsom visas i fig. 14, kan avstånden mellan varje emitter 2 och/eller i detektor 4 vara slumpmässiga. Exempelvis kan slumpmässiga avstånd mellan emittrarna 2 användas för att minska interferensfenomen som kan uppstå när ett antal ljuskällor injicerar ljus av samma våglängd i panelen.

Fig. 15 visar ännu en utföringsform, där emittrar 2 nära eller vid pekytans l hörn är positionerade att emittera ljus med en vid ljusstråle riktad mot pekytans l centrum för att sprida det emitterade ljuset över en så stor del av pekytan l som ' möjligt. Om hörn-nära emittrar 2 är positionerade att emittera ljus centrerat _ vinkelrätt mot pekytans 1 periferi kommer en stor del av den emitterade strålen att nå en detektor 4 efter att bara ha propagerat en kort väg över pekytan 1. Därmed kan de resulterande ljusvägarna mellan höm-nära emittrar '2och detektorer 4 täcka endast ett litet område av pekytan l. Det kan därför vara fördelaktigt att positionera hörn-nära emittrar, och dessutom höm-emittrar om de förekommer, så att de pekar mot pekytans centrum. Denna utföringsforrn är generellt tillämpbar 10 15 20 25 30 35 533 704 22 närhelst pekytan är en polygon, och åtminstone en emitter är anordnad vid ett hörn av pekytan. I en variant är alla emittrar positionerade att vara riktade mot pekytans centrum, varigenom det säkerställs att så mycket som möjligt av det emitterade ljuset användsför beröringsdetektion.

F ig. 16 är en sidovy av en utföringsfonn där emittrar 2 (en visas) är anordnade vid periferin for att injicera en respektive ljusstrâle i en ljustransmitterande panel 8. En V-formad ljusavledare ll är placerad mellan varje emitter och panelen 8. Ljusavledaren 11 är utformad att, med hjälp av vinklade spegelytor 12, 13, rikta om strålar som emitteras väsentligen parallellt med _ panelens 8 motsatta ytor 9, 10. Speciellt riktas strålarna om mot endera av gränsytoma 9, 10 i en vinkel som säkerställer propagering med total internreflektion. I en annan utfóringsforrn (ej visad) är avledaren ll utbytt mot eller kompletterad med ett element som hindrar strålar från att nå detektorn utan att ha reflekterats minst en gång i pekytan 1. Eventuella delar av ljuset som propagerar genom panelen 8 utan att reflekteras i pekytan 1 bidrar inte till beröringsdetektionssignalen eftersom detta ljus inte kan fiustreras av ett berörande objekt. Ett sådant blockerande element kan vara ett absorberande eller reflekterande element/ skikt, som kan vara anordnat mellan emittern 2 och panelens 8 sidokant och/eller mellan panelens 8 sidokant och detektom 4. Till exempel kan det blockerande elementet vara fast på panelens 8 sidokant. i Liknande avledande element eller blockerande element kan anordnas mellan emittrarna 2 och panelen 8 när emittrama 2 är anordnade under panelen, såsom diskuterades ovan i samband med fig. 9-10.

I samtliga häri beskrivna utfóringsfornier kan en lins (ej visad) vara införd mellan panelen 8 och detektorn 4 för att fokusera ljus på detektorytan. Dettakan öka SNR. _ Närhelst -ljus propagerar inne i en transmitterande panel 8 kan det vara fördelaktigt att skapa ett lufigap mellan panelen 8 och detektorerna 4. Luftgapet kommer att resultera i ett minskat synfált för detektorerna 4, vilket i sin tur kan göra att shot noise reduceras i detektionen.

DATABEARBETNING I samtliga ovan beskrivna utíöringsformer, utformningar, arrangemang, alternativ och varianter kan bearbetningselementet 5 (se 1 och 3) vara utformat att beräkna beröringspositionema baserat på från detektorema 4 erhållna ut-' eller mätsignaler. Fackmannen inser att det finns åtskilliga förfaranden för bestämning 10 15 20 25 30 35 533 'P04 23 av beröringspositioner. Fig. 17 är ett flödesschema för ett exemplifierande förfarande.

I steg 20 'samlas mätsignaler in från systemets detektórer. Varje mätsignal representerar summan av ljus som mottagits från k olika vinklar (dvs. k olika emittrar), samplat vid n tidsintervall under ett avkänningstillfälle.

I steg 21 separeras varje mätsignal i en uppsättning emittersignaler, med användning multiplex-inverteringsschemat. Varje emittersignal representerar således mottagen ljusenergi längs en av de tillgängliga ljusvägarna till den relevanta detektorn. Mät-/emittersignalema kan också förbearbetas. Till exempel kan mät-/emittersignalema bearbetas för brusreducering med användning av standardtekniker för filtrering, t ex lågpass-filtrering, medianfilter, Fourierplan- filter osv. Vidare, om de emitterade strålarnas energi mäts i systemet, kan mät- /emittersignalema kompenseras för tidsmässiga energifluktuationer i strålenergi.

Dessutom kan pekytan vara ett delomrâde av detektionsnätet, och vissa emittersignaler kan därmed härröra från ljusvägar utanför detta delområde. Därför kan förbearbetningen involvera borttagande av sådana emittersignaler från fortsatt bearbetning. Dessutom kan emittersignalerna rektifieras, vilket väsentligen betyder att emittersignalema för varje detektor interpoleras för att åstadkomma samma inbördes vinkel mellan alla inkommande ljusvägar till detektorn. Emittersignalerna för varje detektor interpoleras således med en icke-linjär vinkelvariabel, vilket resulterar i en fullständig uppsättning emittersignaler som är-'järnnt fördelade över panelen. Rektifieringen är valfri men kan förenkla efterföljande beräkning av beröringspositioner.

I steg 22 bearbetas emittersignalema för identifiering av ljusvägar som' påverkas av berörande objekt.

Om ljuset propagerar ovanför pekytan så blockeras eller hindras dessa “ ljusvägar av det/de berörande objektet/objekten och identifieras således genom frånvaron av motsvarande emittersignaler. V Om ljuset propageras inuti panelen så identifieras dessa ljusvägar baserat på dämpning av emittersignalerna. Lämpligen beräknas en transmissionssignal för varje förbearbetad emittersignal genom att emittersignalen divideras med en' bakgrundssignal, vilken representerar emittersignalen utannågra objekt som berör pekytan. Bakgrundssigrialen kan vara unik, eller inte unik,'för varje detektor eller . för varje emittersignal. Bakgrundssignalen kan vara förbestämd, vara uppbringad under ett separat kalibreringssteg eller vara uppbringad från samma emittersignal som insamlats under ett eller flera föregående avkärmingstillfällen. De 10 l5 20 25 30 35 533 'P04 24_ resulterande transmissionssignalerna indikerar de ljusvägar som påverkas av berörande objekt.

I steg 23 bestäms beröringspositionema baserat på de identifierade ljusvägalna. ' Om ljuset propageras ovanför pekytan eller inuti en panel så kan beröringspositionema bestämmas genom bestämning av korsningar mellan de identifierade ljusvägarna.

Om ljuset propageras inuti panelen kan beröringspositioner alternativt bestämmas med användning av samlingen av identifierade ljusvägar och de_ motsvarande transmissionssignalerna. Till exempel kan det pekkänsliga systemet modelleras med användning av kända algoritmer som utvecklats för transmissions- tomografi med en soltjäderformad strålgeometri. Således kan beröringspositionema rekonstrueras med vilken som helst tillgänglig bildrekonstruktionsalgoritm, vilken opereras på transmissionssignalerna för samlingen av ljusvägar.

Noggrannheten och/eller beräkningshastigheten för steg 23 kan ökas genom användning av tidigare ("a priori") kännedom om beröringspositioner, t ex; med användning av information om de beröringspositioner som identifierades under föregående avkänningstillfällel-tillfällen.

I steg 24 utmatas de fastställda beröringspositionerna, och förfarandet återvänder till steg 20 fór bearbetning av ett kommande avkänningstilliälle; Databearbetningen kan också involvera bestämning av obj ektets/obj ektens form och/eller storlek, t ex med användning av de algoritmer som beskrivs i ovarmämnda WO2006/ 095320, vilken införlivas häri genom hänvisning.. I GENERELLT Pekytan 1 kan ha vilken form som helst, t ex flersidig, elliptisk eller cirkulär.

Emittem 2 kan vara vilken som helst lämplig ljuskälla, såsom en LED ï (lysdiod), en glödlampa, en halogenlampa, en diodlaser, en VCSEL __ (vertikalkavitets-ytemitterande laser), osv. Alla strålar kan genereras med identisk våglängd. Alternativt kan några eller samtliga strålar genereras i olika våglängdsområden, vilket tillåter särskiljning av strâlama baserat på våglängd.

Emittrama 2 kan generera divergerande eller kollimerade strålar. y I Strálamas energi kan mätas medelst varje strålningsdetektor 4 som är « kapabel att konvertera strålning till en elektrisk signal. Till exempel kan detektorerna 4_ vara enkla O-dimensionella detektorer, menade kan alternativt vara l-dimensionella eller 2-dimensionella detektorer. 10 15 20 25 30 35 533 704 25 Den ovan beskrivna panelen 8 kan vara-gjord av varje material som transmitterar tillräckligt mycket ljus i det relevanta våglängdsornrådet för att ' medge en rimlig mätning av transmitterad energi. Sådana material inkluderar glas, polymetylmetakrylat (PMMA) och polykarbonater (PC).

Bearbetningselementet 5 och styrenheten 3 kan vara implementerade av programinstmktioner utförda av en processor. Processorn kan vara en i kommersiellt tillgänglig mikroprocessor såsom en CPU ("Centra1 Processing Unit"), en DSP (“Digital Signal Processor") eller någon annan programmerbar anordning, såsom en FPGA ("Field Programmable Gate Airay"). Altemativt kan bearbetningselementet eller styrenheten vara implementerade av en dedikerad krets, såsom en ASIC (Application-Specific Integrated Circuit"), diskreta analoga och digitala komponenter, eller någon kombination av ovanstående. Det bör noteras att styrenheten 3 och bearbetningselementet 5 kan vara implementerade av processer i en och samma anordning. i Uppfmningen har ovan huvudsakligen beskrivits med hänvisning till ett fåtal utföringsforrner. F ackmannen inser emellertid att andra utföringsforrner än de ovan beskrivna är lika möjliga inom ramen för uppfinningen. Uppfinningens olika särdrag skulle kunna kombineras i andra kombinationer ände som beskrivits, Omfånget av uppfinningen definieras och begränsas endast av de bifogade patentkraven.

Till exempel kan de ovannärrmda linjärt oberoende koderna ha vilken 'längd som helst. Således måste inte den resulterande multiplexmatrisen vara kvadratisk (dvs. ha samma antal rader som kolumner). Istället kan de linjärt oberoende koderna definiera ett överbestämt system av linjära ekvationer, vilket innebär att multiplexmatrisen inte är kvadratisk och därför inte kan invérteras analytiskt. Men det är emellertid ändå möjligt att beräkna en ungefärlig invers till en sådan _ överbestämd multiplexmatris, t ex genom att utvinna och lösa motsvarande _ normalekvationer, såsom är väl känt för den som bevandrad inom linj år algebra och numeriska metoder.

Emittrarnas koder kan vara inbäddade i det emitteradeljuset genom någon typ av amplitudmodulering, vilken inte är begränsad till på/av-modulering. Till exempel kan varje antal olika kodvärden kodas av vilka som helst olika intensitetsvärden för det emitterade ljuset.

Fig. 18 visar ännu en typ av modulering där olika pulslängder för emittrarna används för att representera olika kodvärden hos den tillhörande koden. Således moduleras emittems arbetscykel genom förändring av längden på 10 15 20 25 30 35 533 704 26 aktiveringsintervallen i förhållande till ett konstant tidsintervall AT i kodgenereringscykeln. I exemplet i fig. 18 representerar pulslängden tl ett kodvärde 0, medan pulslängden t; representerar ett kodvärde 1, och den resulterande koden är 0100. ' Fig. 19 visar ytterligare en typ av modulering, där fördröjningar för _ aktiveringen av emittem används for att representera olika kodvärden for den tillhörande koden. Således moduleras det emitterade ljuset-genom förändring-av pulsfórdröjningama inom ett konstant tidsintervall AT i kodgenereringscykeln. I exemplet i fig. 19 representerar pulsfórdröjningen Atl ett kodvärde 0, medan pulsfórdröjningen At; representerar ett kodvärde 1, och den resulterande koden är 0100. _ Det är också möjligt att kombinera vilka som helst av de ovanstående moduleringarna for att bädda in kodema i det emitterade ljuset.

I en annan variant är koderna inbäddade i det emitterade ljuset genom modulering av det emitterade ljusets amplitud enligt olika funktioner, vilkaväljs på ett sådant sätt att ett värde för en autokorrelation av varje fiinktion är signifikant större än en korskorrelation mellan vilka som helst två funktioner för olika emittrar. I ett sådant exempel ges de olika funktionema av olika moduleringsfrekvenser (ok i en periodisk basfunktion (bärvåg). Företrädesvis har basíhnktionen ett väldefinierat frekvensspektrum kring sin' moduleringsfrekvens Basfunktionen kan t ex vara en cosinusfunktion eller en sinusfunktion, såsom: 1- cos(w -t) ek I o c Detta innebär att de olika emittrarnas funktioner (koder) är ortogonala eftersom: e 1 T n, í= k' ._ . . .. d __.

T ófcoswk t) cos(a>, t) t å), i* k Liksom i de tidigare beskrivna utföringsformema genererar varje detektor en mätsignal, vilken är en tidsupplöst representation av det ljus som mottages längs en uppsättning ljusvägar, dvs. från olika emittrar. Det finns olika tillvägagångssätt för att separera en sådan mätsignal i en uppsättning emittersignaler.

Kodgenereringscykeln väljs generellt så att den omfattar minst en period av den lägsta modulationsfrekvensen. ' 10 15 20 25 30 35 533 704 27 I ett tillvägagångssätt bearbetas mätsignalen med en frekvensspektrumanalysator för att identifiera den från de olika emittrama mottagna ljusenergin. Ett sådant tillvägagångssätt exemplifieras ytterligare i_fig. 20, vilken visar fem emittrar 2 som alla är amplitudmodulerade med en j ' cosinusfunktion, men på separata frekvenser coI-oJS. En detektor 4 tar emot ljuset från emittrama 2. Detektom 4 samplas med en frekvens som är minst två gånger den högsta kodningsfrekvensen, dvs. enligt Nyquist samplingsteorem, for att generera en mätsignal. Mätsignalen bearbetas med en frekvensspektrumanalysator 14 för att generera ett intensitetsspektrum, t ex genom att beräkna Fourier- transformen av mätsignalen, t ex genom användning av en FFT-algoritrn (Fast Fourier Transfonn). Ett värde på den mottagna ljusenergin från varje emitter 2 ges då av intensiteten i intensitetsspektrat vid respektive frekvens. I detta ' kodningsschema kan det vara fördelaktigt att välja moduleringsfrekvenser m1-oJ5 som överensstämmer med de faktiska frekvenser som FFT:n kommer att mäta, så att fiekvenserna ges av wk=2ztn/N, med n=[l, totalt antal emittrar] och N är det totala antalet samplingspunkter under en kodgenereringscykel.

Frekvensspektrumanalysatom 14 kan vara implementerad som en del av bearbetningselementet 5 eller vara en separat enhet.

I ett andra tillvägagångssätt passeras mätsignalen genom en uppsättning bandpassfilter, som vart och ett är anpassat för en respektive emitterfrekvens. Ett sådant tillvägagångssätt exemplifieras ytterligare i fig. 21. Liksom i ' utfóringsfonnen i fig. 20 samplas en detektor 4 för generering av en mätsignal som representerar det mottagna ljuset från fem emittrar 2. En uppsättning bandpassfilteril 5 är anordnad att operera på mätsignalen, såïatt varje bandpassfilter tar bort frekvenser utanför ett passband kring moduleringsfrekvensen 051-055 för respektive emitter 2. Utsi gnalen från varje bandpassfilter 15 kommer att representera den mottagna ljusenergin från i respektive emitter 2. Utsignalen vidarebefordras sedan till en amplituddetektor eller en integrator 16, vilken tillhandahåller en emittersigrial som är représentativ för ljusenergin. Bandpassfiltren 15 och amplituddetektoni/-irítegratom 16 kan vara implementerade genom digital signalbearbetning i bearbetníngselementet 5, eller av dedikerade elektronikkretsar som opererar på analoga mätsignaler från detektom. Bearbetningen av analoga signaler underröjer behovet av sampling, och kan således möjliggöra användning av högre moduleringsfrekvenser. Användning av högre modul eringsfrekvenser kan möjliggöra kortare kodgenereringscykler eller ökat SNR. A 10 15 20 25 30 35 533 704 28 Användningen av frekvensmodulering har den ytterligare fördelen att signalpåverkan från omgivande ljus eller andra bruskällor kan undanröj as, förutsatt att moduleringsfiekvensema är väl separerade från frekvensema för sådana bruskällor.

I ytterligare en variant är koderna inbäddade i det emitterade ljuset genom fasmodulering, så att olika kodvärden representeras av olika fasskift för en bärvâg, vilken kan ha varje lämplig vågform inklusive cosinus/sinus", kvadrat, triangel, sågtand osv.

I en utföringsforrn emitterar samtliga emittrar ljus som moduleras med en gemensam bärvåg vid en gemensam frekvens o), och faserna för gruppen av: ernittrar moduleras enligt ett multiplexningsschema. I det följande exemplet. använder multiplexningsschemat kodvärdena -1 och 1, där' -l ges av ett l80°- fasskifi för bärvågen. Således är fasmoduleringen s k BPSK.'(Binary Phase Shift Keying). Det ljus som emitteras från en emitter ek under ett tidsintervall i i en kodgenereringscykel kan då ges av: en, = Ek -(1+m,,,,. -cos(a>-t))/2, där mkj- är kodvärdet för en emitter ek i tidsintervall i. Således ges koden för varje emitter av en vektor mk som består av kodvärden mk, Såsom förklarats ovan kan en multiplexmatris M formas av vektorerna m, för N emittrar: M = [m 1 m2 _. .. mN], och kodema för de olika emittrama kan .vara linjärt oberoende, eller till och med ortogonala. I detta exempel kan multiplexmatrisen vara en Hadamaxd-matris, såsom beskrivits ovan.

Signalen ry,- som detekteras på en detektor under ett tidsintervall är summan av ljus som når detektom. Ljuset demoduleras genom multiplicering med en referenssignal, typiskt den ursprungliga bärvågen: r+T l ÜW-"ïj 1 I+T (gg) - cos(w -t)dt = 2-7; ízEk -cos(w - t) + :mn --12-(l + cosa(2w «t))dt t Genom att välja integrationstiden T så att den är en jämn multipel av bärvågsfirekvensen cu så försvinner alla termer som innehåller cos(w -t) och - cos(2a> f). Vidare väljs integrationstiden så att den är lika med ett tidsintervall i kodgenereringscykeln. Demoduleringen ger således: 10 15 20 533 704 29 77: :åzßz 'mig k Multipliceringen och integreringen (demoduleringen) ovan utförs under vart och ett av tidsintervallen i kodgenereringscykeln, vilket resulterar i en mätsignal q. ß Som beskrivits tidigare kan mätsignalen separeras i en uppsättning emittersigiialer genom användning av ett multiplexinverteringsschema: É = M 'I ' r). Om kodema är ortogonala kan denna operation förenklas ytterligare efiersom M T = M 'll för en ortogonal (ortonormal) multiplexmatris.

Demoduleringen kan vara implementerad genom digital signalbearbetning i bearbetningselementet eller av dedikerade elektronikkretsar som opererar på - analoga mätsigrlaler från detektom. Bearbetnin gen av analoga signaler undanröj er behovet av sampling, och kan således möjliggöra användning av en högre moduleringsfrekvens. Användning av högre mocluleringsfiekvenser kan möjliggöra kortare kodgenereringscykler eller ökat SNR. Användningen av ' fasmodulering har den ytterligare fördelen att signalpåverkan från omgivande ljus eller andra bruskällor kan undanröjas, förutsatt att moduleringsfrekvensen är väl separerad från frekvenserna för sådana bruskällor.

Det bör noteras att kodvärden -1/1 endast ges som exempel, och att andra _ typer av kodvärden kan bäddas in i det emitterade ljuset med användning av, fasmodulering. Vidare kan andra typer av fasmodulering användas, inklusive men inte begränsat till MSK (Minimum Shifi Keying), Quadrature Phase-Shift Keying (QPSK) och Differential Phase-Shift Keying (DPSK).

Claims (26)

10 15 20 25 30 35 533 704 30' KRAV

1. En pekkänslig apparat, innefattande: en pekyta (1); en grupp av emittrar (2) anordnade att emittera ljus för belysning av = åtminstone en del av pekytan (1); en ljusdetektor (4) anordnad att ta emot ljus från gruppen av emittrar (Zjg och ett bearbetningselement (5) utformat att bearbeta en utsignal från i ljusdetektom (4) för bestämning av positionen för ett eller flera med pekytan (l) interagerande objekt (7) ; varvid varje emitter (2) är styrd att transmittera en kod via det emitterade ljuset så, att koden identifierar respektive emitter (2), och _ varvid bearbetningselementet (5) är utformat att separera det från individuella emittrar (2) mottagna ljuset på basis av de transmitterade koderna.

2. Den pekkänsliga apparaten enligt krav l, varvid ett värde på en autokorrelation fór varje kod är signifikant högre än ett värde på en korskorrelation mellan vilka som helst två koder för olika emittrar (2).

3. Den pekkänsliga apparaten enligt krav 1 eller 2, varvid koderna, åtminstone såtillvida de transmitteras samtidigt, är linjärt oberoende.

4. Den pekkänsliga apparaten enligt krav 1, 2 eller 3, varvid emittrarnav(2) är styrda att transmittera koderna väsentligen samtidigt. i

5. Den pekkänsliga apparaten enligt något av föregående krav, varvid minst två emittrar (2) i gruppen av emittrar (2) är styrda att emittera ljus samtidigt under transmission a_v koderna. v»

6. Den pekkänsliga apparaten enligt något av föregående krav, varvid koden är inbäddad i det emitterade ljuset genom modulering.

7. Den pekkänsliga apparaten enligt krav 6, varvid koden är inbäddad i det emitterade ljuset genom amplitudmodulering, varvid varje kod omfattar en ' sekvens av kodvärden där varje kodvärde är representerat av en intensitet hos det emitterade ljuset. i

8. Den pekkänsliga apparaten enligt krav 7, varvid koden är inbäddad i det emitterade ljuset genom på/av-modulering av emittem (2),

9. Den pekkänsliga apparaten enligt krav 8, varvid kodema är valda så, att ungefär 50 % av emittrarna (2) i nämna grupp är aktiverade samtidigt för att' emittera ljus.

10. Den pekkänsliga apparaten enligt krav 6, varvid koden är inbäddad det emitterade ljuset genom arbetseykel-modulering, varvid varje kod omfattar en 10 15 20 25 30 35 533 704 31 sekvens av kodvärden där varje kodvärde är representerat av en pulslängd i ett konstant intervall.

11. Den pekkänsliga apparaten enligt krav 6, varvid koden är inbäddad i det emitterade ljuset genom fórdröjningsmodulering, varvid varje kod omfattar en sekvens av kodvärden där varje kodvärde är representerat av en tidsfórdröjning för en puls i ett konstant tidsintervall.

12. Den pekkänsliga apparaten enligt något av föregående krav, varvid varje kod omfattar en sekvens av värden, varvid nämnda kod bildar kolumner i' en moduleringsmatris M, och varvid bearbetningselementet (5) opererar en invers M 'I av moduleringsmatrisen M på utsignalen för att separera det från varje . individuell emitter (2) mottagna ljuset. . . i

13. Den pekkänsliga apparaten enligt krav 12, varvid M är en Hadarnard- matris eller enSylvester-matris härledd från en Hadamard-rnatriS.

14. Den pekkänsliga apparaten enligt krav 6, varvid koden är inbäddad i det emitterade ljuset genom arnplitudmodulering enligt en periodisk basfunktion, och varvid varje kod är representerad av en unik moduleringsfrekvens for den periodiska basfuriktionen. i

15. Den pekkänsliga apparaten enligt krav 6, varvid emittrama (2) är styrda att modulera det emitterade ljuset med en gemensam bärvåig-.med en gemensam frekvens, och varvid koden är inbäddad i det emitterade ljuset genom fasmodulering av bärvàgen på ett sådant sätt att olika kodvärden är representerade av olika fasskifi av bärvågen.

16. Den pekkänsliga apparaten enligt något av föregående krav, varvid varje emitter (2) är utformad att ernittera en divergerande ljusstråle.

17. Den pekkänsliga apparaten enligt något av föregående krav, vilken omfattar en total uppsättning ljusdetektorer (4) och en total uppsättning emittrar (2), varvid varje ljusdetektor (4) mottager ljus från en eller' flera grupper av' i I emittrar (2), och varvid varje emitter (2) i den totala uppsättningen emittrar (2) är innefattad i minst en grupp. i i

18. Den pekkänsliga apparaten enligt krav 17, varvidden totala uppsättningen emittrar (2) och den totala uppsättningen lju-sdetektorer (4) är anordnade runt pekytans (1) periferi.

19. Den pekkänsliga apparaten enligt krav 18, varvidiemittrama (2) är i anordnade att belysa en utrymme omedelbart ovanför pekytan (1), och varvid bearbetningselementet (5) är anordnat att identifiera blockeringar i det från var och en av nämnda .emittrar (2) mottagna ljuset och att bestämrnapositionen för 10 l5 20 25 30 35 533 704 32 nämnda ett eller flera objekt (7) på basis av de sålunda identifierade blockeringama.

20. Den pekkänsliga apparaten enligt krav 18, vilken ytterligare omfattar ett ljustransmitterande element (8) som definierar pekytan (l), varvid nämnda ljus propagerar inuti det ljustrarismitterande elementet (8) För att belysa pekytan (1) så, att objekt (7) som berör pekytan (1) orsakar en dämpning av det propagerande ljuset, och varvid bearbetningselementet (5) är anordnat att identifiera dämpningar i det från var och en av nämnda emittrar (2) mottagna ljuset och att bestämma positionen för nämnda ett eller flera objekt (7) på basis av de sålunda identi-fierade dämpningama. _

21. Den pekkänsliga apparaten enligt något av föregående krav, varvid emittrarna (2) är anordnade att emittera ljus längs ett flertal ljusvägar längs i pekytan (1), och varvid ljusdetektom (4) är anordnad att ta) emot ljus som sprids av nämnda ett eller flera objekt (7 ), och varvid bearbetningselementet (5) äruutformat att identifiera en eller flera emittrar (2) på basis av det separerade ljuset, och att bestämma nämnda position på basis av ljusvägama för den/de identifierade emittern/emittrama (2). '-

22. Den pekkänsliga apparaten enligt något av föregående krav, varvid pekytan ( 1) ärflersidig, och minst en emitter (2) är anordnad vid ett hömav pekytan (1). _

23. Den pekkänsliga apparaten enligt krav 22, varvidnämnda minst en emitter (2) är anordnad att emittera en ljusstråle i riktning mot ett geometriskt centrum av pekytan (1). ' 4

24. Den pekkänsliga apparaten enligt krav 22, varvidalla emittrar (2) anordnade att emittera en respektive ljusstråle i riktning mot' ett geometriskt centrum av pekytan (1).

25. Ett förfarande för att driva en pekkänslig apparat, vilken omfattar 'en pekyta (1), en grupp av emittrar (2) anordnade att emittera ljus för belysning av åtminstone en del av pekytan (1), och en ljusdetektor (4) anordnad att ta emot ljus från gruppen av emittrar (2), varvid nämnda förfarande omfattar: att styra varje emitter (2) att transmittera en kod via det emitterade ljuset så, att koden identifierar respektive emitter (2); att bearbeta en utsignal fi°ån ljusdetektorn (4) för att separera det från de individuella ernittrama (2) mottagna ljuset på basis av de transmitterade koderna; och att bestämma positionen för ett eller flera med pekytan_(1) interagerande objekt (7) på basis av det från de individuella emittrama (2) mottagna ljuset. 533 704 33

26. Ett datorläsbart medium som lagrar bearbetningsínstruktioner som, när dessa utförs av en processor, verkställer förfarandet enligt krav 25.