SE529396C2 - Verktyg och skär för spånavskiljande bearbetning med sekundära ingreppsmedel - Google Patents

Description

40 45 50 55 A60 65 529 596 l2166SE 2005-12-08 dyrbara slipningsoperationer, men med den förbättrade formpressnings- och sintringstekniken har det blivit möjligt att använda direktpressade, dvs oslipade skär i allt fler applikationer. Dock har utvecklingen ej kommit längre än att verktygskonstruktören fortfarande måste räkna med en måttvariation av storleksordningen (+/-) 0,5% av skärets nominella mått. Detta innebär att skärets verksamma egg mycket väl kan hamna i önskat läge, då utfallet från skärtillverkningen är gott, men då utfallet är sämre (såtillvida att skäret svällt och blivit längre, eller krympt och blivit kortare än beräknat) kan skäreggens läge relativt grundkroppen komma att avvika i så hög grad från det önskade läget, att bearbetningsprecisionen blir mindre god. l äldre verktyg bestämdes den verksamma skäreggens exakta läge av avståndet mellan eggen och en på skärets motsatta sida befintlig släppningsyta, som ansattes mot en samverkande, bakre eller inre stödyta i grundkroppens skärläge. l detta fall- då skärets bakre släppningsyta bildade en referenspunkt, som bestämde den främre eggens rymdläge - kunde eggens lägesprecision bli katastrofalt dålig, därest skäret icke slipades, i och med att avståndet mellan den verksamma eggen och den motsatta släppningsytan är - i sammanhanget- avsevärt, i synnerhet då verktygen och skären är stora. På senare tid har utvecklats sk serrationskopplingsytor som medel för fasthållning av skären. På så sätt har skäreggens lägesprecision kunnat fördubblas (= toleransen halveras), närmare bestämt genom att en mittre ås i skärets serrationskopplingsyta väljs såsom referenspunkt för skäreggens läge. Genom att denna mittås befinner sig mittemellan motsatta sidor/eggar på skäret, halveras avståndet mellan den verksamma skäreggen och den lägesbestämmande referenspunkten, med ty åtföljande halvering av toleransfelen. Emellertid har även denna lägesprecision varit otillfredsställande i många av de applikationer, som kräver allt bättre bearbetningsresultat. l syfte att komma till rätta med ovannämnda brister hos de verktyg, som använder sig av serrationskopplingsytor i gränssnittet mellan skäret och grundkroppens skärläge, har genom WO 2005/072898 föreslagits att utföra de parallella åsar och rillor, som tillsammans bildar grundkroppens skärläge eller serrationskopplingsyta, på ett sådant sätt att rillornas bredd progressivt ökar i riktning från en främre rilla mot en bakre, varvid den främre rillan bildar den 70 75 80 85 90 95 i 529 396 12166SE 2005-12-08 3 referensort från vilken eventuella formfel kan fördelas i riktning bakåt eller inåt mot de övriga rillorna. Detta innebär att avståndet mellan skärets verksamma egg och den fasta referensorten iform av den främre rillan reduceras till en bråkdel av skärets längd. Med andra ord reduceras formfelens inverkan på eggens läge i motsvarande utsträckning. Även om denna problemlösning givit lovande resultat har densamma dock visat sig ha vissa olägenheter. En av dessa är att det stora antalet åsar i skärets kopplingsyta komplicerar tillverkningen av skären. Närmare bestämt har formfel kunnat manifestera sig i små oregelbundenheter i åsarnas plana flankytor, varvid oregelbundenheterna uppträder slumpvis på olika åsar och på olika delar av dessa. Då utfallet av tillverkningen är dåligt, kan dylika oregelbundenheter på de många åsarna i värsta fall leda till att åsarna ej sjunker ned på ett korrekt sätt i rillorna i grundkroppens kopplingsyta, trots att dessa rillor är utformade med progressivt ökande bredd. Vidare kan inträffa att skärets främre, närmast eggen befintliga ås nyper fast i tillhörande rilla i grundkroppens kopplingsyta, varigenom skäret låses så att det ej kan fritt vippa ned i önskat läge. Härtill skall läggas att det aktuella gränssnittet, som ju använder sig av genuina serrationskopplingytor, endast kan överföra kraft i en enda koordinatriktning, nämligen vinkelrätt mot åsarnas längdutsträckning.

Uggfinningens sfien och särdrag Föreliggande uppfinning tar sikte på att undanröja ovannämnda olägenheter hos tidigare kända skärverktyg av ingressvis angivet slag, och skapa ett förbättrat skärverktyg. Ett primärt syfte med uppfinningen i en första aspekt är därför att skapa ett skärverktyg, som medger användning av oslipade hårdmetallskär, vilkas precision med avseende på den verksamma skäreggens rymdläge relativt grundkroppen är optimal. Ett ytterligare syfte är att skapa ett verktyg vars gränssnitt mellan skäret och grundkroppen kan överföra krafteri två olika koordinatriktningar, tex såväl radiellt som axiellt. Ännu ett syfte med uppfinningen är att förenkla och förbilliga tillverkningen av i första hand skären.

Ett annat syfte är att skapa ett verktyg, som medger användning av indexerbara skär med flera eggar utan att eggarna -trots sin mångfald - riskerar att felpositioneras. Det är även ett syfte att skapa ett verktyg vars gränssnitt mellan 100 105 110 115 120 125 130 529 396 12166SE 2005-12-08 4 skär och grundkropp, medger användning av skär med högst olikartad grund- form. Sålunda skall skären kunna ha polygonal grundform, såsom triangulär, kvadratisk, parallellepipedisk, rombisk, pentagonal, hexagonal, septagonal, oktagonal, etc, eller vara runda, företrädesvis cirkulära. Vidare skall skäret kunna fixeras i skärläget medelst godtyckliga medel, såsom skruvar, spännklampar, hävstångsmekanismer, excentermekanismer, etc.

Enligt uppfinningen nås åtminstone det primära syftet med hjälp av de särdrag, som är angivna i patentkravets 1 kännetecknande del. Fördelaktiga utföranden av det uppfinningsenliga verktyget är vidare definierade i kraven 2-17.

I en andra aspekt hänför sig uppfinningen även till ett skär som sådant. Särdragen hos detta skär framgår av det självständiga patentkravet 18.

Fördelaktiga utföranden av det uppflnningsenliga skäret är vidare angivna i kraven 19-38.

Sammanfattginq av uppfinningg-m Uppfinningen bygger på tanken på att utforma gränssnittet mellan verktygsgrundkroppen och skäret med ett minimum av ingreppsmedel i form av åsar och spår, och att utföra det ingreppsmedel på skäret, som är beläget närmast skärets verksamma egg, på ett sådant sätt att detsamma - i samband med skärets montering - kan fritt inta olika vipplägen relativt motsvarande ingreppsmedel i grundkroppen, allt i beroende av eventuella formfel i skäret.

Denna effekt ernås genom att den i skärets ingreppsmedel ingående flank, som har till uppgift att överföra väsentliga krafter till en samverkande stödyta i grundkroppen, givits en konvex, dvs utbuktande, tvärsnittsform, som lämpligast definieras av en evolventkurva. På så sätt kan en kontaktlinje mellan flankytan och stödytan (som kan vara plan) inta olika nivålägen såväl uppåt som nedåt utmed ytorna från ett neutralläge, som intas om skäret saknar formfel.

Ytterligare belysning av teknikens ståndpunkt Genom WO 02/055243 är tidigare känt ett verktyg, vars skär och grundkropp förbinds med varandra via serrationskopplingsytor, vilkas åsar är utformade med smala, strängliknande materialpartier, som skjuter ut i 135 140 145 150 155 160 165 i 529 396 12166SE 2005-12-08 5 förhållande till åsarnas i övrigt plana flankytor. Dessa materialsträngar har dock till uppgift att förutbestämma orten för kontakt mellan samverkande flankytor, men ej att medge fri inställning av kontaktställena uppåt eller nedåt utmed ytorna.

Terminologi Innan uppfinningen beskrivs närmare med hänvisning till bifogade ritningar, skall i korthet belysas innebörden av vissa begrepp, som används för att definiera de särdrag, som utmärker uppfinningen. ' "Kopplingsytor" utgörs av två hoppassande ytor, vilka bildar ett gränssnitt mellan verktygets grundkropp och skär, och av vilka den ena ingår i en undersida på skäret, och den andra är utformad i grundkroppen.

”Spånyta” är den yta, som bildar skärets ovansida, och som vid platta skär är generellt parallell med undersidan. Spånytan som sådan behöver ej vara plan, utan har oftast en oregelbunden topografi. l samband med uppfinningen har spånytan underordnad betydelse.

”Släppningsyta” är den yta, som utbreder sig mellan skärets ovan- och undersidor. Då skäret har positiv geometri bildar släppningsytan en spetsig vinkel med ovansidan och trubbig vinkel med undersidan. Vid negativa skär bildar släppningsytan minst 90° vinkel med ovansidan. Uppfinningen är tillämplig på skär oavsett om de är positiva eller negativa. Släppningsytan kan - men behöver ej- vara plan.

"Egg". När detta ord används utan prefix avses primärt den huvudegg eller huvudegglinje, som har till uppgift att avskilja spånor från det ämne som bearbetas. Skär med polygonal, dvs månghörnig form, inbegriper vanligen även en med huvudeggen samverkande biegg (planfasegg) i närheten av varje hörn. Medan huvudeggen ombesörjer spånavskiljningen har bieggen till uppgift att stryka av eller utjämna den genererade ytan i ämnet. ”Övergång” avser i detta sammanhang den ort där släppningsytan övergår i skärets undersida. Denna övergång kan vara antingen imaginärt geometrisk eller reell, tex genom att vara förkroppsligad i form av en brytlinje mellan två ytor. l båda fallen tänkes dock övergången vara representerad av en geometrisk (rak eller bågformig) linje med två motsatta ändar. 170 175 180 185 190 195 5 2 9 3 9 6 12l66SE 2005-12-08 6 ”ingreppsmedel” är ett övergripande begrepp för antingen ett hanartat element, som är införbart i ett honartat utrymme, eller ett honartat utrymme i vilket ett hanartat element kan införas. l flertalet av efterföljande utförandeexempel har de hanartade ingreppsmedlen formen av åsar och de honartade ingreppsmedlen formen av spår eller försänkningar.

”Flank” avser den yta, som ingår i ett ingreppsmedel och som skall överföra kraft till en stödyta ingående i ett annat, samverkande ingreppsmedel.

Då flanken ingår i en äs bildar densamma den ena av åsens båda motsatta långsidor. Det skall redan nu påpekas att en flank ej nödvändigtvis måste bestå av en enda slät och sammanhängande yta, i det att flanken även kan vara sammansatt av flera mindre delytor.

”Skärläge” utgör den ort på grundkroppen där skäret monteras. l samband med uppfinningen är begreppen ”skärläge” och ”kopplingsyta” synonyma såtillvida att den kopplingsyta i vilken skärets kopplingsyta passar in, bildar grundkroppens skärläge.

Kort beskrivning av bifoga_de ritninqar På ritningarna är: Fig 1 en förenklad, perspektivisk sprängvy visande ett skärverktyg i form av en fräs, samt ett lösgjort skär och en spännskruv för fixering av skäret, F ig 2 en partiell perspektivvy, som i förstorad skala åskådliggör skärläget i gru ndkroppen, F ig 3 en perspektiwy visande skäret snett underifrån, Fig 4 en planw visande skäret uppifrån, F ig 5-6 planvyer visande skäret underifrån, Fig 7 en partiell sidovy av fräsen och ett i detta ingående skärläge, Fig 8 en sprängbild visande dels skärläget i sektionen A-A i fig 7, dels ett skär i samma sektion, Fig 9 en mot fig 8 svarande sprängbild visande skärläget och ett skär i sektionen B-B i fig 7, Fig 10 en sektion visande skäret monterat i skärläget, 200 205 210 215 220 225 230 i 529 396 12l66SE 2005-12-08 i 7 Fig 11 en mycket förstorad detalisektion visande en i skäret ingående ås i ingrepp med ett motsvarande spår i skärläget, Fig 12 en analog sektion visande åsen avlägsnad ur spåret, Fig 13 en sektion visande en ås vid skärets motsatta ände, varvid åsen är införd i ett spår med annan utformning än spåret enligt fig 11 och 12, Fig 14 en analog sektion visande åsen avlägsnad ur spåret, F ig 15 en extremt förstorad detaljsektion visande den ena av två flanker på en ås i kontakt med en stödyta, som avgränsar ett spår, F ig 16-18 schematiska sektioner, som illustrerar hurusom skäret kan inta olika lägen i två spår ingående i grundkroppens kopplingsyta, varvid fig 16 visar ett perfekt tillverkat skär med nominella mått, fig 17 ett skär som svällt vid tillverkningen, fig 18 ett skär som krympt, Fig 19 en perspektivvy av en kopplingsyta ingående i ett alternativt utförande av verktyget enligt uppfinningen, Fig 20 en perspektiwy underifrån av ett skär, som är applicerbart i kopplingsytan enligt fig 19, Fig 21 en perspektivvy av ett tredje alternativt skär enligt uppfinningen, F ig 22 en perspektiwy av ett fjärde, alternativt utförande av skäret, och Fig 23 en schematisk sprängbild visande ett alternativt utförande av ingreppsmedlen i grundkroppens respektive skärets kopplingsytor.

Detaljerad beskrivning av ett första, föredraget utförande av upgfinninge_n I fig 1 visas ett skärverktyg, som innefattar en grundkropp 1 och ett skär 2, vilket är fixerbart på grundkroppen med hjälp av ett spännorgan 3, som i detta fall har formen av en skruv. l exemplet är verktyget roterbart och utgörs av en fräs, närmare bestämt en hörn- eller planfräs, vilken inbegriper ett flertal spånfickor 4 i vilka kan monteras lika många skär (av vilka endast ett visas ifig 1). Grundkroppen 1 är roterbar kring en med C1 betecknad geometrisk axel.

Den enskilda spånfickan 4 avgränsas av en plan sidodoyta 5, en konkavt välvd ändyta 6 och en plan avsatsyta 7, av vilka den sistnämnda via en konkavt välvd» yta 8 (se även fig 2) övergår i en försänkning, vilken i övrigt avgränsas av en sidoyta 9 och en plan bottentyta 10, som övergåri sidoytan 9 via en radieövergång 11. l bottenytan 10 är utformade ett antal spår, som tillsammans 235 240 245 250 255 260 529 396 12166SE 2005-12-08 8 bildar en kopplingsyta eller ett skärläge generellt betecknat 12. Detta kommer att beskrivas närmare nedan.

Med fortsatt hänvisning till fig 1 skall påpekas att spännskruven 3 inbegriper en hangänga 13 och en skalle 14, som i detta fall är konisk (men som även kan ha annan form, tex platt). Skruven 3 kan föras igenom ett cent- ralt, genomgående hål 15 i skäret 2, och dras fast i en hongänga (ej synlig) i ett hål 16, som mynnar i bottenytan 10.

I fig 1 betecknar 17 en främre ändyta och 18 en begränsningslinje för en bakre ändyta, medan 23 betecknar en rotationssymmetrisk mantelyta. I arbete roterar fräsen i riktning av pilen A.

Det skall även nämnas att skäret 2 är platt och att skärläget 12 är utformat i grundkroppen på ett sådant sätt att skäret - i exemplet- erhåller en positiv axiell ställvinkel, samt en negativ radiell ställvinkel (dessa vinklar saknar betydelse för uppfinningen och visas därför ej på ritningarna).

Nu hänvisas även till fig 2-18, som i detalj åskådliggör de särdrag, som utmärker uppfinningen. Här förtjänar det nämnas att uppfinningen primärt hänför sig till gränssnittet mellan skäret och grundkroppen, dvs å ena sidan den kopplingsyta 12, som bildar grundkroppens skärläge, och å andra sidan en motsvarande kopplingsyta på skärets undersida.

I fig 2 åskådliggörs att kopplingsytan 12 är bildad av fyra spår 19, 20, 21, 22, av vilka spåret 19 är beläget i närheten av fräsens mantelyta 23, medan spåret 21 är beläget i närheten av ändytan 17. Spåren är långsträckta och möter varandra i räta vinklar. De kan i praktiken åstadkommas genom spånavskiljande bearbetning av materialet i grundkroppen 1, företrädesvis fräsning. l detta sammanhang skall påpekas att grundkroppen lämpligast är förfärdigad av en metall, såsom stål, aluminium eller liknande, med en viss inneboende elasticitet, åtminstone ijämförelse med materialet i skäret 2, som i praktiken förfärdigas av ett hårt, nötningsbeständigt material utan nämnvärd elasticitet, såsom hårdmetall, cermet, etc.

Det gängade hål 16, som mynnari bottenytan 10, definieras av en geometrisk centrumaxel C2. Två mot varandra vinkelräta plan P1, P2, som representeras av enkla, streckprickade linjer, skär varandra utmed centrumaxeln C2. Planet P2 utbreder sig generellt i verktygets axiella 265 270 275 280 285 290 295 ~ 529 396 12l66SE 2005-12-08 9 utsträckning (utan att för den skull nödvändigtvis vara parallellt med fräsens centrum- eller rotationsaxel C1), medan planet P1 utbreder sig generellt radiellt (utan att nödvändigtvis vara orienterat i rät vinkel mot axeln C1). Planens P1, P2 orientering relativt rotationsaxeln C1 är beroende av de radial- och axial- ställvinklar, som valts för den aktuella fräsen. Med andra ord bildar linjerna C2, P1 och P2 ett separat koordinatsystem, som ej har direkt samband med fräsens rotationsaxel C1.

Två av spåren, nämligen spåren 19 och 21 är likadana, såtillvida att de var för sig avgränsas av två åtskilda, motstående stödytor 24, 25 (se även fig 12), av vilka stödytan 24 är belägen närmast kopplingsytans centrumaxel C2 och därför benämns ”inre” stödyta. Den andra stödytan 25 utgör en yttre stödyta, som är belägen närmare ytan 23 (eller 17). De båda övriga spåren 20, 22 är homologa såtillvida att de endast inbegriper en enda stödyta 26, och att desamma är bredare än spåren 19, 21. De aktuella spåren bildar primära ingreppsmedel, som är honartade för att samverka med hanartade, sekundära ingreppsmedel i form av åsar på skäret.

Såsom framgår av fig 12 divergerar det enskilda spårets 19, 21 båda stödytor 24, 25 från en rännartad botten 27 mot en övre öppning i flukt med den plana bottenytan 10. Divergensvinkeln o bör uppgå till minst 90° och kan med fördel vara trubbig. Varje enskild stödyta 24, 25 kan - men behöver ej- vara plan, varvid det enskilda spåret lämpligast är generellt rakt såtillvida att spårets övre begränsningskanter 28 är inbördes parallella.

Av fig 13 och 14 framgår att spårens 20, 22 enda stödyta 26 utbreder sig mellan å ena sidan en begränsningslinje eller brytlinje 29 mot ytan 10 och å andra sidan en konkavt välvd yta 30, som övergår i ytan 10 via en begränsningslinje 31. Avståndet mellan begränsningslinjerna 29, 31 är större än avståndet mellan begränsningslinjerna 28 för spåren 19, 21, dvs spåren 20, 22 är bredare än spåren 19, 21. [exemplet är spåren 20, 22 cirka 40% bredare än spåren 19, 21. Även spåren 20, 22 är raka såtillvida att begränsningslinjerna 29, 31 är inbördes parallella. Stödytans 26 vinkel ö m ot vertikalen kan - men behöver ej- överensstämma med stödytans 25 motsvarande vinkel or/2 (se fig 12). 300 305 310 315 320 325 529 396 12166SE 2005-12-08 De båda spår 19, 21, som inbegriper två stödytor 24, 25, kommer fortsättningsvis att benämnas huvudspår, medan de spår 20, 22, som inbegriper endast en stödyta 26 fortsättningsvis benämns blindspår.

Av fig 7-10 framgår att vart och ett av de båda yttre eller perifera spåren 19, 21 avgränsas av långsmala sarger eller sargartade materialpartier 32, 33, vilka har skiljaktig utformning såtillvida att sargen 32 är allmänt kraftigare än sargen 33. Sålunda är sargen 32 avgränsad mellan spårets 19 yttre stödyta 25 och mantelytan 23, medan sargen 33 är avgränsad mellan stödytan 25 och en konkavt välvd yta 34, som åstadkommits genom en urfräsning i ytan 17. Detta medför att sargen 33 blirjämförelsevis smal. Genom att materialet i grundkroppen, t ex stål, har en viss inneboende elasticitet kan sargen 33 därför vid behov ge efter (åtminstone partiellt) för krafter, som strävar att böja ut densamma. I detta sammanhang skall noteras att sargen 33 har en tjocklek, som är mindre än dess höjd för att säkerställa nämnda eftergivlighet.

Nu hänvisas till fig 3-6, som åskådliggör skärets 2 vitala särdrag.

Skäret har i detta fall en platt och polygonal, närmare bestämt kvadratisk grundform, och uppvisar en ovansida 35, en undersida 36 och fyra släppningsytor 37, vilka generellt utbreder sig mellan ovan- och undersidorna.

Undersidan 36 bildar, genom sin speciella utformning, en kopplingsyta för samverkan med kopplingsytan 12 i grundkroppen 1. Med andra ord är begreppen ”undersida” och ”kopplingsyta” synonyma. l övrigt har skäret en geometrisk axel C3, som i detta fall utgör en centrumaxel för hålet 15 och bildar skärets centrum. Generellt utbreder sig nämnda ovan- och undersidor 35, 36 i rät vinkel mot axeln C3, dvs ovansidan och undersidan är inbördes parallella.

Eftersom spånytans topografi saknar betydelse för uppfinningen visas densamma i fig 4 endast som en neutral, plan yta utan några spånbrytare.

Mellan ovansidan 35 och den enskilda släppningsytan 37 är utformad en spånavskiljande huvudegg 38. Vidare uppvisar skäret fyra hörn 39, som var för' sig definieras av en bisektris B mellan två varandra mötande huvudeggar 38.

Den enskilda huvudeggen 38 övergår i en biegg 40, som har till uppgift att avstryka eller utjämna den yta, som generas i arbetsstycket. Det må även nämnas att släppningsytorna 37 vid hörnen 39 övergår i varandra via konvext välvda hörnytor 41. 330 335 340 3%. 350 355 360 1529 396 12166SE 2005-12-08 1 1 I det visade utförandet inbegriper kopplingsytan 36 lika många hanartade åsar 42 som antalet huvudeggar 38, dvs fyra, varvid åsarna är sammanbyggda till en sammanhängande, fyrkantig ram med fyra hörnpartier 43.

Varje enskild ås 42 bildar ett hanartat, sekundärt ingreppsmedel för samverkan med de primära, honartade ingreppsmedlen i form av spåren 19 och 21 i grundkroppen.

Nu hänvisas även till fig 11-14, som i detalj åskådliggör den enskilda åsens 42 beskaffenhet. Eftersom samtliga fyra åsar har en och samma utformning kommer endast en ås att beröras.

Av fig 12 framgår att släppningsytan 37 utbreder sig ned till en med 44 betecknad övergång mot skärets undersida. l detta fall har övergången 44 formen av en brytlinje mellan släppningsytan 37 och en smal, plan yta 45, som i exemplet är belägen på ungefär samma nivå som en plan yta 46 innanför åsen 42. Åsen 42 avgränsas av två motsatta, inre och yttre flanker eller flankytor 47, 48, vilka konvergerar i riktning mot en rygg 49, som i detta fall utgörs av en plan, långsmal yta. Varje enskild flank 47, 48 utbreder sig mellan övre och undre gränslinjer 50, 51 av vilka den undre i detta fall utgörs av en brytlinje mot ryggytan 49. Den övre gränslinjen 50 på den yttre flanken 48 utgörs av brytlinje mot en med 52 betecknad yta på en ansats, som är utformad mellan ytorna 45 och 48. Den inre flankens 47 övre gränslinje 50 utgör en brytlinje mot en ytterst smal yta 53 på en ansats 54, som i sin tur övergår i den plana ytan 46.

Ett för uppfinningen utmärkande särdrag är att åtminstone den inre flanken 47 har en tvärsnittsvis konvex eller utbuktande form, motsättningsvis till den plana form, som karaktäriserar exempelvis de flanker, som ingår i serrationskopplingsytorna enligt ovannämnda WO 2005/072898. I det visade, föredragna utförandet är de båda flankerna 47, 48 tvärsnittsvis likformiga och symmetriska iförhållande till en med C4 betecknad geometrisk axel, som sträcker sig inuti åsen och definierar denna. Betraktat på tvären utbreder sig varje infinitesimalt ytparti på den enskilda flanken i detta fall sammanhängande eller obrutet mellan de övre och undre gränslinjerna 50, 51. I detta avseende är 365 370 375 380 385 390 5 219 3 9 6 iziessß 2005-12-08 12 de båda flankerna 47, 48 identiska. Betraktade i åsens längdutsträckning skiljer sig flankerna dock från varandra i följande avseende (se fig 3 och 5). Den inre flanken 47 på varje äs utbreder sig sammanhängande mellan gränslinjer 55, som bildar själva flankytans ändar. Dessa ändbegränsningslinjer är belägna på ett visst, kort avstånd från det hörnparti i vilket den enskilda åsen övergår i en närbelägen ås. Med andra ord är den inre flanken eller flankytan något kortare än själva åsen i dess helhet. Även den yttre flankens 48 längd bestäms av gränslinjer 56, närmare bestämt i form av brytlinjer mot de rundade hörnöver- gångarna 43. I ett område mittemellan ändbegränsningslinjerna 56 är emellertid i den yttre flanken 48 utformad en försänkning 57, vars längd bestäms av två gränslinjer 58. Djupet hos denna försänkning 57 är ytterst måttligt och kan i praktiken uppgå till någon eller några tusendels millimeter. lcke desto mindre åtskiljer försänkningen 57 två delytor, som tillsammans bildar den yttre flanken 48. I detta sammanhang kan noteras att ytterflankens 48 totala längd mellan gränslinjerna 56 är större än innerflankens 47 längd mellan gränslinjerna 55. l fig 15 visas en enskild flank, nämligen ytterflanken 48, i kontakt med en stödyta i form av stödytan 25. Till följd av flankens 48 konvext välvda form i kombination med stödytans 25 plana form, kommer kontakten mellan ytorna i fråga att åtminstone initialt manifestera sig i en linjekontakt, som antyds medelst kontaktlinjen CL. Kontakten är linjär åtminstone så länge ytan 25 ej präglats (dvs plastiskt deformerats) genom upprepade skärbyten. Tack vare flankens 48 välvda form kan denna kontaktlinje CL inta olika nivålägen såväl uppåt som nedåt utmed ytorna 48, 25, allt i beroende av om skäret är parallellt med skärlägets plana yta 10 eller intar ett i förhållande till detta vippat, snett läge.

Den enskilda flankens välvning eller utbuktning kan vara mer eller mindre uttalad. Den kordahöjd, som i fig 15 är betecknad H, definieras såsom det vinkelräta avståndet mellan å ena sidan ett tänkt plan P3 mellan flankens övre och undre gränslinjer 50, 51, och å andra sidan flankens ytterst i för- hållande till detta plan belägna punkt. Flankens utbredning mellan gränslinjerna 50, 51 är betecknad U. I praktiken bör kordahöjden H uppgå till högst 1/10 av flankens utbredning U. Med fördel kan kordahöjden vara mindre, ehuru uppgå till åtminstone 1/100 av U. 395 400 405 410 415 420 425 = 529 396 l2166SE 2005-12-08 13 I ett föredraget utförande definieras den enskilda flankens konvexa tvärsnittsform av en evolventkurva, dvs flankens form är densamma som formen hos flankerna på konventionella kuggar.

Den enskilda åsens 42 konvergensvinkel ß (se överst i fig 12) definieras såsom vinkeln mellan flankernas tänkta plan P3.

Nu hänvisas till fig 5 och 6 i vilka brytlinjens 44 båda motsatta ändar är betecknade 59. Såsom tidigare nämnts bildar brytlinjen 44 den övergång i vilken släppningsytan 37 övergår i skärets undersida. Brytlinjen 44 bildar den ena av tre streckade linjer i en tänkt triangel T, vars båda övriga linjer sträcker sig mellan ändpunkterna 59 och skärets centrum C3. I fig 6 visas även åsens centrumlinje C4 i form av en streckprickad linje. Denna centrumlinje C4 är belägen på ett med L1 betecknat avstånd från övergången 44, och samtidigt belägen på ett avstånd L2 från ett tänkt vertikalplan P4, som är parallellt med övergången 44 och genomskär centrumaxeln C3, varvid det totala avståndet mellan övergången 44 och planet P4 uppgår till L.

Enligt uppfinningen får avståndet L1 ej vara större än avståndet L2.

Med andra ord skall åsen 42, sådan denna representeras av centrumlinjen C4, vara belägen närmare övergången 44 än skärets centrum C3. Ett annat särdrag som utmärker uppfinningen är att åsen 42 utgör skärets enda verksamma ingreppsmedel iden tänkta triangeln T. Med andra ord förefinns mellan övergången 44 och skärets centrum ej några ytterligare åsar förutom åsen 42. l det visade exemplet, där ju verktyget är roterbart och utgörs av en fräs, är den verksamt spånavskiljande huvudegg, som är betecknad 38a i fig 1, indexerad till ett läge något utanför grundkroppens mantelyta 23, samtidigt som tillhörande planfasegg 40a är indexerad till ett läge axlellt utanför ändytan 17.

Av de krafter, som påförs skäret under bearbetning, är de radiellt riktade krafter, som härrör från huvudeggen 38a dominerande, men även axiellt riktade krafter påförs skäret från planfaseggen 40a, ehuru dessa är måttligare.

Radialkrafterna upptas merendels av spårets 19 inre stödyta 24 (se fig 2) mot vilken den inre flanken 47 på en ås 42 stöder. De axiella krafterna upptas huvudsakligen av spårets 21 inre stödyta 24 mot vilken den inre flanken 47 på en annan ås 42 är ansatt. Dock tas en viss del av axial- och radialkrafterna även upp av spårens 22, 20 stödytor 26. 430 435 440 445 450 455 460 529 396 12166SE 2005-12-08 Ubbfinninqens funktion och fördelar Nu hänvisas till fig 16-18, vilka schematiskt illustrerar hur tre skär, med olika utfall vid tillverkningen, uppför sig i samband med skärets montering i skärläget. l fig 16 visas ett skär, som tänkes vara perfekt i så måtto att det utgör resultatet av ett alltigenom lyckat utfall. Detta innebär att skäret erhållit exakta, nominella mått av vilka ett utgörs av längdmåttet M0 mellan den verksamma huvudeggen 38a och den motsatta, overksamma eggen 38. l detta tillstånd är skäret ”horisontellt” orienterat såtillvida att det referensplan RP, som definieras av skärets ovansida, är parallellt med skärlägets bottenyta 10. Vidare är den yttre åsens 42a båda kontaktlinjer CL1 och CL2 mot spårets 19 stödytor 24, 25 belägna i ett horisontellt plan ivilket även den inre åsens 42 kontaktlinje CL3 mot spårets 20 enda stödyta 26 är belägen. Det skall noteras att avståndet W mellan den aktiva eggen 38a och åsens 42a centrum C4, är kort i förhållande till skärets totala längd M0.

I fig 17 visas ett skär, som tänkes utgöra resultatet av ett sämre utfall vid tillverkningen. Närmare bestämt tänkes skäret ha svällt i förhållande till de nominella måtten, varigenom längdmåttet M1 blivit större än det nominella måttet M0. Kort och gott har skäret blivit längre. Om det antas att det nominella måttet M0 uppgår till 20 millimeter, och svällningen i skäret enligt fig 17 uppgår till 0,5%, blir måttet M1 20,10 millimeter, dvs skäret har förlängts 0.10 millimeter.

När skäret (på manuell väg och utan skruv) förs ned i skärläget kommer den yttre åsens 42a centrum C4 att inta i huvudsak samma läge som ifig 16, d v s på avståndet W från den verksamma skäreggen 38a. Däremot kommer den inre åsen 42 att förändra läge såtillvida att kontaktlinjen CL3 lokaliseras högre upp utmed tillhörande stödyta 26 än ifig 16. Med andra ord har skäret här intagit ett läge i vilket skärets ovansida bildar en vinkel y med referensplanet RP. Denna orientering av skäret iförhållande till läget enligt fig 16 leder till att innerflankens 47 kontaktlinje CL1 lokaliseras högre upp utmed spårets 19 inre stödyta 24, medan ytterflankens 48 kontaktlinje CL2 lokaliseras längre ned utmed spårets 19 yttre stödyta 25 än i fig 16.

Av det ovanstående framgår att det formfel i form av en förlängning, som uppstått i skäret, merendels tas upp av och kompenseras iden del av 465 470 475 480 485 490 i 529 396 12166SE 2005-12-08 skäret, som sträcker sig inåt från den yttre åsen, sådan denna representeras av centrumaxeln C4. Antag att avståndet W uppgår till 1/10 av det totala i längdmåttet M. Då kommer 90% av det uppkomna formfelet att upptas av skärets inre delar, medan endast 10% fördelas till den yttre del av skäret, som förefinns mellan axeln C4 och den aktiva skäreggen 38a. Ett formfel på 0,10 millimeter leder därför till en i praktiken närmast försumbar förändring av eggens läge relativt grundkroppen på 0,01 millimeter i förhållande till det önskade läget. l fig 18 slutligen visas ett exempel på ett skär, som krympt i stället för svällt. Med andra ord är M2 mindre än M0. Även i detta fall intar skäret ett vippat läge i förhållande till läget enligt fig 16, ehuru i motsatt riktning relativt åsens 42a centrumaxel C4. l detta fall har inneråsens kontaktlinje CL3 sjunkit ned utmed tillhörande stödyta, samtidigt som kontaktlinjen CL1 vandrat nedåt utmed sin stödyta, medan kontaktlinjen CL2 vandrat uppåt ett stycke utmed sin stödyta.

Med fortsatt hänvisning till fig 16-18 skall påpekas att de olika figurerna är av teoretisk natur såtillvida att kontakten mellan ytorna visas såsom en linjekontakt. l praktiken kan dock framförallt de olika ytor, som ingår i spåren, präglas, dvs deformeras plastiskt, efter ett eller flera byten av skär. En viss prägling av det jämförelsevis mjuka materialet i grundkroppen uppstår sålunda regelmässigt, då spännskruven dras åt med full kraft för att stabilt fixera skäret, varvid den renodlade linjekontakten övergår i partiell ytkontakt. lcke desto mindre tas förekommande formfel upp på det ovan beskrivna sättet.

Med förnyad hänvisning till fig 12 och 15 skall noteras att flankernas 47, 48 välvning eller kordahöjd H är så väl tilltagen att den övergångskant mellan en flank och ryggen 49, som i detta fall utgörs av en skarp brytlinje 51, aldrig kan komma i kontakt med stödytan 24, 25 och skada denna. Vidare är åsens 42 djup så stort att avståndet mellan ytan 10 och ansatsen 52 (se fig 12) blir tillräckligt stort för att undvika kollision mellan skärets undersida och skärlägets bottenyta 10. Med andra ord bärs skäret alltid upp enbart via de olika kontaktlinjerna CL oavsett om detsamma intar ett måttligt vippat läge till följd av eventuella formfel eller ej. I praktiken uppgår vippningsvinkeln y till högst ca 0,3°, då formfelen är maximala (0,5%). Under dessa omständigheter kan nivå- 495 500 505 510 515 520 525 529 396 12166SE 2005-12-08 skillnaden mellan ytan 10 och skärets undersida, sådan denna representeras av avsatsen 52, uppgå till 0,1 mm.

Vad ovan sagts beträffande upptagning av formfel i skärets radiella dimension gäller givetvis även för upptagande av formfel i den axiella dimensionen. Här skall dock påpekas att eventuella formfel, som yttrar sig i att två närbelägna åsar på skärets undersida ej bildar exakt 90° vinkel med var- andra, kan upptas i skârläget tack vare eftergivligheten iden sarg 33, som avgränsar spåret 21. Ehuru den ås 42a som utsätts för de dominerande, radiella skärkrafterna stadigt förankras i tillhörande spår 19 (som avgränsas av den relativt kraftiga sargen 32), kan den ås, som utsätts för de betydligt måttli- gare axialkrafterna, och som appliceras i spåret 21, förankras med lägre krav på stabilitet. Så länge åsens innerflank stöder på ett acceptabelt sätt mot spårets 21 inre stödyta 24 är det därför av mindre betydelse om åsen deformerar den utanpåliggande, eftergivliga sargen 33.

Uppfinningens fördelar är följande. På samma sätt som gränssnittet enligt WO 2005/072898 inbegriper gränssnittet enligt uppfinningen en fast referensort i form av en ås, som är belägen i omedelbar närhet av skärets verksamma egg. På så sätt säkerställs att eventuella formfel ej nämnvärt påverkar eggens rymdläge relativt grundkroppen, i och med att felen fördelas i riktning utifrån och inåt i stället för tvärtom. Till skillnad från det kända gränssnittet inbegriper emellertid det ovan beskrivna gränssnittet endast två åsar (dvs ett par i varje koordinatriktning), vilka är maximalt åtskilda genom att var för sig vara belägna närmare en övergång mot en släppningsyta än skärets centrum, och mellan vilka ej finns några andra åsar. Genom frånvaron av mellanliggande åsar av det slag, som ingår i traditionella serrationskopplingsytor, elimineras risken att skäret ej fritt sjunker ned i önskat i läge i grundkroppens kopplingsyta. Dessutom säkerställs att den såsom en fast referensort tjänande åsen ej nyper fast i tillhörande spår, ity att de konvexa flankerna på åsen medger att kontaktlinjerna mot stödytorna kan fritt ”vandra” utmed dessa. Med andra kan skäret fritt inta olika vippningslägen trots eventuella formfel.

Alternativa utföranden 530 535 540 545 550 555 1529 396 12166SE 2005-12-08 Nu hänvisas till fig 19 och 20, som åskådliggör ett andra, alternativt utförande av verktyget enligt uppfinningen. I fig 19 visas ett skärläge eller en primär kopplingsyta 12 i en grundkropp (även här en fräs), medan fig 20 illustrerar den sekundära kopplingsytan 36 på undersidan av ett samverkande skär 2. l detta utförande inbegriper kopplingsytan 12 i grundkroppen 1 endast ett spår 19 av det slag, som avgränsas av två divergerande stödytor 24, 25. I övrigt ingår två hjälpstödytor 24a, 24b, vilka utbreder sig i riktning inåt från spårets 19 inre stödyta 24. Den enskilda hjälpstödytan har en längdutsträckning (som definieras av övre och undre gränslinjer 28a, 28b), vilken bildar 90° vinkel med stödytan 24. Samtliga stödytor kan med fördel vara plana såtillvida att icke blott tvärsnittsformen, utan även den längdvisa formen, definieras av raka linjer.

I detta sammanhang skall dock påpekas att åtminstone hjälpstödytorna 24a, 24b kan utföras med en viss, måttlig bombering, dvs en svag välvning, som är konvex på längden, men ej på tvären. l exemplet övergår den enskilda hjälpstödytan 24a, 24b direkt i stödytan 24, vilken bildar en huvudstödyta, närmare bestämt via en brytlinje 61.

Inom uppfinningens ram är det dock tänkbart att utföra den ramliknande materialdel, som omger hålet 16, med runda eller avfasade hörn, vilka medför ' att stödytornas ändar fiärmas från varandra.

Såsom framgår av fig 20 inbegriper skäret 2, även i detta fall, fyra åsar 42, som är integrerade i en ram med kvadratisk grundform. Här är emellertid den enskilda åsens 42 invändiga flank- eller kontaktyta 47, som skall överföra krafter till grundkroppen, betydligt kortare än den utvändiga flanken 48.

Närmare bestämt är den inre flanken 47 utformad på en klack 62, som skjuter ut från åsens egentliga insida 63. l exemplet uppgår klackens längd (utsträckningen utmed åsen) till cirka 1/3 av åsens totala längd. Klackens längd kan variera, men bör uppgå till minst 25% och högst 50% av åsens hela längd. Även i detta fall kan flanken 47 vara bomberad i sin längdutsträckning. l detta utförande övergår skärets släppningsyta 37 direkt i den enskilda åsen, nämligen via en övergång 44 i form av en brytlinje mellan släppningsytan 37 och åsens yttre flank 48. Vidare inbegriper den enskilda ytterflanken 48 två delytor, vilka åtskiljs av en grund försänkning 64. I exemplet 560 565 570 575 580 585 590 i 529 396 12l66SE 2005-12-08 är denna försänkning 64 centralt belägen utmed åsen och därmed lokaliserad mittemot den invändiga klacken 62.

Då skäret monteras i grundkroppens skärläge kommer den ena av de fyra åsarna att appliceras i spåret 19, varvid flankerna 47, 48 anläggs mot stödytorna 24, 25 på tidigare beskrivet sätt. Här skall erinras om att flankerna 47, 48 i enlighet med uppfinningens princip är konvexa så att de kan ”rulla av” mot stödytorna 24, 25. Vidare kommer de inre flankerna 47 på två närbelägna klackar 62 att anläggas mot de båda hjälpstödytorna 24a, 24b, närmare bestämt utmed kontaktlinjer, vilkas belägenhet utmed hjälpstödytorna bestäms av skärets status, dvs utfallet vid tillverkningen. Om skäret är perfekt och har nominella mått, kommer kontaktlinjen att bli parallell med den enskilda hjälpstödytans övre och undre gränslinjer 28a, 28b. Om emellertid skäret svällt kommer kontaktlinjen att lokaliseras längre ned utmed hjälpstödytan. Omvänt gäller att kontaktlinjen på ett skär, som krympt, lokaliseras högre upp utmed hjälpstödytan. l båda fallen snedställs kontaktlinjen relativt hjälpstödytans längdaxel.

I fig 21 visas ett ytterligare exempel på ett skär med polygonal, månghörnig grundform. Närmare bestämt har skäret hexagonal form och inbegriper sex huvudskäreggar 38 samt lika många åsar 42, vilka parvis möter varandra i trubbig vinkel ide enskilda hörnen.

Enligt uppfinningen är åtminstone de inre flankerna 47 utförda med konvex form. Även de yttre flankerna 48 kan med fördel vara konvexa.

I fig 22 visas ett skär med triangulär form. Detta utförande skiljer sig från de tidigare beskrivna genom att åsarna 42 - bland annat av utrymmesskäl - ej är sammanbyggda med varandra, utan utformade såsom åtskilda element på skärets undersida.

Slutligen hänvisas till fig 23, som illustrerar hurusom de primära ingreppsmedlen i grundkroppen även kan utgöras av hanartade element, t ex i form av åsar, medan de sekundära ingreppsmedlen i skäret 2 utgörs av spår. I detta fall är de konvexa flankerna 47, 48 utformade i de honartade spåren, medan stödytorna på åsarna kan vara plana (även andra former är tänkbara).

Tänkbara modifikationer av uppfinningen 595 600 605 610 615 620 625 529 396 12166SE 2005-12-08 Uppfinningen är ej begränsad enbart till de ovan beskrivna utföranden, som visats på ritningarna. Sålunda är uppfinningen åtminstone teoretiskt tiiiämpbar på verktyg, vilkas skär har endast en spånavskiljande huvudegg och endast ett ingreppsmedel, tex en ås. Vidare kan det honartade ingreppsmedlet utföras på annat sätt än i form av ett spår. Sålunda kan detsamma utgöras av en försänkning, som avgränsas av en enda stödyta (jfr blindspåren). Vidare behöver den enskilda åsen ej vara utformad såsom ett enda sammanhängande långsträckt materialparti, eftersom det är tänkbart att anordna två eller flera korta utsprång i rad efter varandra under bildande av en långsträckt konfiguration, varvid de enskilda åsarnas flanker anligger mot en gemensam stödyta. Såsom redan antytts i föregående beskrivning är det även tänkbart att utföra den enskilda flanken på en ås i form av två eller flera axiellt utmed åsen åtskilda delytor med konvex form. l detta sammanhang skall påpekas att den enskilda stödytan ej nödvändigtvis behöver vara plan. Sålunda kan stödytan vara svagt välvd, tex konkavt välvd, ehuru med en flackare krök- ning än den samverkande, konvexa flanken. Det väsentliga är sålunda att en kontaktlinje eller ett kontaktställe mellan flanken och stödytan kan fritt röra sig utmed ytorna utan att skada dessa. Dessutom skall noteras att skärets respektive skärlägets centra ej nödvändigtvis behöver utgöras av centrumaxlar för hål. Sålunda kan skärets centrum definieras av den geometriska ort i vilken kraften från en spännklamp appliceras på skäret.

Begreppet grundkropp skall tolkas i vid bemärkelse såtillvida att den kopplingsyta, som bildar ett skärläge, kan vara utformad i en separat tillsats (underläggsplatta), vilken i sin tur fixeras på lämpligt sätt i en kropp, som tjänar såsom hållare eller bärare för skären. Även om den enskilda åsens båda flanker i exemplet har en konvergensvinkel, som är lika stor som divergensvinkeln mellan det samverkande spårets båda stödytor, kan dessa vinklar också skilja sig åt, närmare bestämt på så sätt att åsflankernas konvergensvinkel är något större än stödytornas divergensvinkel.

Avslutningsvis skall påpekas att den kraftöverförande flankens konvexa eller utbuktande form ej nödvändigtvis måste vara förverkligad i form av en enda, genuint välvd eller rundad yta, som utbreder utmed hela 630 529 396 1216655 2005-12-08 20 lngreppsmedlets utsträckning mellan övre och undre gränslinjer. Sålunda kan konvexiteten även åstadkommas med hjälp av ett antal (plana eller välvda) facettytor, vilka kan övergå i varandra via mjukt rundade radieövergångar, som är skonsamma mot den stödyta med vilken flanken samverkar. Väsentligt är endast att flanken ej har några skarpa kanter, som skulle kunna gräva sig in i stödytan och skada denna. å!

Claims (38)

635 640 645 650 655 660 i 529 396 12166SE 2005-12-08 21 Patentkrav

1. Verktyg för spånavskiljande bearbetning, innefattande dels en grundkropp (1) med ett av ett centrum (C2) definierat skärläge i form av en kopplingsyta (12), i vilken ingår ett iångsträckt och hon- eller hanartat, primärt ingreppsmedel (19), som är fiärmat från sagda centrum (C2), dels ett bytbart skär (2) med åtminstone en spånavskiljande huvudegg (38), vilken är fiärmad från ett centrum (C3) för skäret, och från vilken en släppningsyta (37) utbreder sig i riktning mot en övergång (44) till en undersida i form av en kopplingsyta (36), i vilken ingår ett iångsträckt och han- eller honartat, sekundärt ingreppsmedel (42), vilket är beläget närmare sagda övergång (44) än skärets centrum (C3), och inbegriper en flank (47), som är ansättbar mot en stödyta (24) ingående i det primära ingreppsmedlet (19) i grundkroppens (1) kopplingsyta (12), k ä n n e te c k n at a v, att sagda sekundära ingreppsmedel (42) utgör skärets enda verksamma ingreppsmedel i en tänkt triangel (T) mellan skärets centrum (C3) och motsatta ändar (59) av sagda övergång (44), och att flanken (47) har en tvärsnittsvis konvex form.

2. Verktyg enligt krav 1, k ä n n e te c k n at a v, att skärets (2) kopplingsyta (36) innefattar två åtskilda, sekundära ingreppsmedel (42), som var för sig är belägna närmare en närbelägen övergång (44) mot en släppningsyta (37) än skärets centrum (C3), och att grundkroppens (1) kopplingsyta (12) på analogt sätt innefattar två från skärlägets centrum (C2) åt- skilda, primära ingreppsmedel (19, 20) för samverkan med skärets (2) båda sekundära ingreppsmedel(42).

3. Verktyg enligt krav 2, k ä n n e te c k n at a v, att skärets (2) båda sekundära ingreppsmedel (42) är identiska för att medge indexering av skäret i åtminstone två lägen.

4. Verktyg enligt krav 3, varvid skäret har en polygonal grundform och innefattar minst två eggar (38) jämte tillhörande släppningsytor (37), k ä n n e te c k n a t a v, att såväl grundkroppens (1) kopplingsyta (12) som 665 670 675 680 685 690 695 529 396 12166SE 2005-12-08 skärets (2) kopplingsyta (36), är utformade med ett lika stort antal ingrepps- medel (19, 20, 21, 22; 42) som antalet eggar (38) på skäret.

5. Verktyg enligt av något av föregående krav, k ä n n e te c k n a t a v, att det primära ingreppsmedel, som ingår i grundkroppens (1) kopplingsyta (12), är honartat genom att utgöras av en av åtminstone en stödyta (24) avgränsad försänkning (19, 20, 21, 22) i grundkroppen, och att varje samverkande, sekundärt ingreppsmedel i skärets (2) kopplingsyta (36) utgörs av en hanartad ås (42), som uppvisar inre och yttre flanker (47, 48,) av vilka åtminstone den inre (47) har den konvexa tvärsnitts- formen.

6. Verktyg enligt krav 5, k ä n n e te c k n a t a v, att försänkningen i grundkroppen utgörs av ett spår (19, 20, 21, 22).

7. Verktyg enligt krav 6, k ä n n e te c k n at a v, att spåret (19, 21) är avgränsat av två åtskilda, inre och yttre stödytor (24, 25), vilka divergerar i riktning från en botten (27) mot en öppning.

8. Verktyg enligt krav 7, k ä n n e te c k n at a v, att den yttre stödytan (25) ingår i en sarg (33), som är åtminstone partiellt eftergivlig genom att ha en tjocklek, som är mindre än dess höjd.

9. Verktyg enligt något av kraven 5-8, k ä n n e t e c k n a t a v, att den enskilda stödytan (24, 25) är plan.

10. Verktyg enligt något av kraven 7-9, k ä n n e t e c k n at a v, att divergensvinkeln (o) mellan de båda stödytorna (24, 25) uppgår till minst 90°.

11. Verktyg enligt något av kraven 6-10, k ä n n e te c k n at a v, att samtliga spår (20, 22) utöver högst två huvudspår (19, 21), som har ett par divergerande stödytor (24, 25), är vidare än huvudspåren för att bilda blindspår, vilka har som främsta uppgift att härbärgera sådana åsar, som är väsentligen 700 705 710 715 720 725 730 , 529 396 12166SE 2005-12-08 overksamma med avseende på kraftöverföring mellan skäret och grundkroppen.

12. Verktyg enligt krav 11, kä nn e te ckn at a v, att högst två av blindspåren (20, 22) inbegriper en stödyta (26) mot vilken en konvex flank (48) på en ås (42) är ansättbar.

13. Verktyg enligt krav 5-9, k ä n n e te c k n a t a v, att grundkroppens (1) kopplingsyta (12) innefattar dels ett spår (19), som är avgränsat av två divergerande stödytor (24, 25) av vilka en inre bildar en huvudstödyta (24), dels två hjälpstödytor (24a, 24b), som var för sig sträcker sig i 90° vinkel mot huvudstödytan.

14. Verktyg enligt krav 13, kä n n e t e c kn at a v, att den enskilda hjälpstödytan (24a, 24b) övergår direkt i huvudstödytan (24) via en brytlinje (61).

15. Verktyg enligt krav 13 eller 14, k ä n n e te c kn a t a v, att skärets (2) enskilda ås (42) är utformad med en inre flank (47), som är kortare än den yttre flanken (48).

16. Verktyg enligt krav 15, k ä n n e te c kn at a v, att sagda inre flank (47) ingår i en klack (62), som skjuter ut från en insida (63) på åsen (42).

17. Verktyg enligt av något av föregående krav, k ä n n e te c k n a t a v, att skäret är format enbart genom pressning, d v s saknar slipade ytor.

18. Skär för spånavskiljande bearbetning, innefattande en spånavskiljande huvudegg (38), vilken är skild från ett centrum (C3) för skäret och från vilken en släppningsyta (37) utbreder sig i riktning mot en övergång (44) till en undersida i form av en kopplingsyta (36), i vilken ingår ett långsträckt, han- eller honartat ingreppsmedel (42), som är beläget närmare sagda 735 740 745 750 755 760 529 396 12166SE 2005-12-08 övergång (44) än skärets centrum (C3), och inbegriper en flank (47) med uppgift att överföra skärkrafter i riktning tvärs ingreppsmedlets längdutsträckning, k ä n n e te c k n a t a v, att sagda ingreppsmedel (42) utgör det enda verksamma ingreppsmedlet i en tänkt triangel mellan skärets centrum (C3) och motsatta ändar (59) av sagda övergång (44), och att sagda flank (47) har en tvärsnittsvis konvex form.

19. Skär enligt krav 18, k ä n n e te c kn at a v, att kopplingsytan (36) inbegriper två åtskilda ingreppsmedel (42), som var för sig är belägna närmare en närbelägen övergång (44) mot en släppningsyta (37) än skärets centrum (C3).

20. Skär enligt krav 19, k ä n n e te c k n a t a v, att ingreppsmedlen (42) är identiska för att medge indexering av skäret.

21. Skär enligt krav 20, varvid detsamma har en polygonal grundform och innefattar minst två huvudeggar (38) jämte tillhörande släppningsytor (37), k ä n n e te c k n a t a v, att kopplingsytan (36) är utformad med ett lika stort antal ingreppsmedel som antalet eggar (38).

22. Skär enligt krav 21, k ä n n e te c k n a t a v, att ingreppsmedlen (42) löper samman i hörn, som vart och ett definieras av en bisektris (B) mellan två närbelägna huvudeggar (38).

23. Skär enligt något av kraven 18-22, k ä n n e te c k n at a v, att det enskilda ingreppsmedlet utgörs av en hanartad ås (42) med två motsatta, inre och yttre flanker (47, 48), vilka konvergerar i riktning mot en rygg (49), och av vilka åtminstone den inre (47) är utförd med den konvexa tvärsnittsformen.

24. Skär enligt krav 23, k ä n n e te c k n a t a v, att åsens båda flanker (47, 48) är tvärsnittsvis likformiga och symmetriska i förhållande till en geometrisk axel (C4), som är centralt belägen inuti åsen och sträcker sig i dennas längdutsträckning. 765 770 775 780 785 790 795 i 529 396 12166SE 2005-12-08

25. Skär enligt något av kraven 18-24, k ä n n e te c k n a t a v, att den enskilda flanken (47) har formen av en konvext välvd yta, som utbreder sig sammanhängande, dvs obruten, mellan övreoch undre gränslinjer (50, 51) av vilka den övre (50) bildar en brytlinje mot en plan del av skärets undersida.

26. Skär enligt krav 25, k ä n n e t e c k n at a v, att den undre gränslinjen bildar en brytlinje (51) mot åsens rygg (49).

27. Skär enligt krav 25 eller 26, k ä n n e te c kn at a v, att flankens (47, 48) kordahöjd, sådan denna definieras såsom det vinkelräta avståndet (H) mellan å ena sidan ett tänkt plan (P3) mellan sagda övre och undre gränslinjer (50, 51), och å andra sidan flankens ytterst i förhållande till sagda plan belägna punkt, uppgår till högst 1/10 av flankytans utbredning (U) mellan sagda gränslinjer.

28. Skär enligt något av kraven 23-27, k ä n n e te c k n at a v, att konvergensvinkeln (ß) mellan åsens båda flanker (47, 48) uppgår till minst 90°.

29. Skär enligt något av kraven 18-28, k ä n n e te c k n at a v, att flankens (47, 48) konvexa tvärsnittsform är definierad av en evolventkurva.

30. Skär enligt något av kraven 23-29, k ä n n e te c k n at a v, att åsarna (42) är sammanbyggda med varandra under bildande av en sammanhängande ram på skärets undersida.

31. Skär enligt krav 30, k ä n n e te c k n at a v, att den enskilda flankens (47) enskilda ände (56) ändar på avstånd från åsens (42) enskilda ände.

32. Skär enligt krav 30 eller 31, kä n n e te ckn at a v, atttvå närbelägna åsar (42) i ramen möter varandra i en vinkel, som uppgår till minst 90°. 800 805 810 815 529 396 12166SE 2005-12-08

33. Skär enligt något av kraven 18-32, k ä n n e te c k n at a v, att den inre flanken (47) är kortare än den yttre flanken (48).

34. Skär enligt krav 33, k ä n n e te c kn a t a v, att den inre flanken (47) är utformad på en klack (62), som skjuter ut från en insida (63) på åsen.

35. Skär enligt krav 34, k ä n n e te c k n a t a v, att klackens (62) längd uppgår till högst hälften av åsens (42) totala längd.

36. Skär enligt något av kraven 18-35, k ä n n e te c k n at a v, att släppningsytan (37) övergår direkt i en ås (42) via en övergång i form av en brytlinje (44) mellan släppningsytan och åsens yttre flank (48).

37. Skär enligt något av kraven 18-36, k ä n n e te c k n a t a v, att den enskilda flanken (48) inbegriper två delytor, vilka åtskiljs av en försänkning (64) i åsen.

38. Skär enligt något av kraven 18-37, k ä n n e te c k n a t a v, att detsamma är format enbart genom pressning, d v s saknar slipade ytor.