SE470439B - Metod att bestämma den fysikaliska längden hos en telefonlinje - Google Patents

Description

Jßa.

CD lä OJ nsnooönznsn rön uvvriznunasu Föreliggande metod är avsedd att tillämpas i ett sådant telefon- system som innehåller s k linjekretsar i telefonsystemets växel.

Allmänt används en linj ekrets för att sända analoga signaler svarande mot de i en digital växel genomkopplade digitala signalerna och motta analoga signaler från en abonnent, omvandla dessa till motsvarande digitala signaler för genomkoppling i växeln. Linj ekretsen omvandlar således de digitala signalerna från växeln, förstärker dessa och sänder analoga signaler mot den avsedda abonnenten. De mottagna analoga signalerna från en viss abonnent omvandlas och anpassas till den digitala växeln.

Linjekretsens fundamentala funktioner är beskrivna i exempelvis ERICSSON REVIEW Nr 4, 1983, speciellt sid 181-185.

Det nya med föreliggande metod är att man kan bestämma längden hos linjen mellan en växel och en viss abonnent genom att utnyttja den förstärkningsfaktor som redan finns i linjekretsen och som är bestämd eller beräknad i denna och för den inkommande För att kunna beräkna typiska linjesignalen från en viss abonnent. linj elângden behöver man dessutom veta ledningens dämpning per meter samt linj ekretsen förstärkning vid en bestämd längd. Man utnyttjar således de värden på linjekretsförstärk- ningen för var och en av abonnenterna som redan finns lagrade i linjekretskortets mikroprocessor för att beräkna linjelângden till respektive abonnent. Noggrannheten i mätningen beror på linj ekretsens processvariationer samt minsta steget i förstärk- ningsfaktorn, men bör dock vara tillräcklig för de flesta tillämpningar.

Den främsta fördelen med att utnyttja linjekretsen för längd- bestâmningen är att en godtycklig linje kan mätas utan att någon extern utrustning behöver användas såsom är fallet med de ovanämnda kända arrangemangen. Ändamålet med föreliggande uppfinning är således ett förfarande för att mäta linjelângden mellan tvâ noder i ett telefonsystem Q 47ß 439 genom att utnyttja egenskaperna och parametrarna hos en viss enhet som redan ingår i en av dessa noder. Speciellt avses mätning av linjelängden mellan en växel och en abonnent i telefonsystemet genom att utnyttja egenskaperna i den abonnent- linjekrets som ingår i växeln.

Förfarandet enligt uppfinningen är därvid kännetecknat så som det framgår av patentkravets l kännetecknande del.

FIGURBBSKRIVNING Uppfinningen skall nu närmare beskrivas med hänvisning till bifogade ritningar , där Figur 1 visar ett schematiskt blockschema över en växel, linje- kretskort och ett antal abonnenter; Figur 2 visar ett antal utgående linjer från linjekretskortet enligt figur 1; Figur 3 visar närmare kretsblock i linjekretskortet visat i figur 1 och 2 och i vilket förfarandet enligt uppfinningen tillämpas. umrönrussrommn Figur 1 visar ett blockschema över en telefonstation som innehåller en växel VX, exemplevis en privatväxel PABX och ett till växeln hörande linjekretskort LK. De utgående linjerna från växeln VX mot abonnentsidan (till höger på ritningen ) är via en buss B anslutna till linjekretskortet LK vilket bland annat innehåller ett antal linjekretsar' såsom närmare kommer att beskrivas i samband med figur 3. Över bussen B förmedlas digitala tidsmultiplexerade PCH-signaler från växeln till de olika abonnenterna A81 - ABn via linj ekretsarna och omvänt analoga signaler från abonnenterna AB1 - ABn, vilka som tidsmulti- plexerade signaler förmedlas till växeln VX. Medelst metoden enligt föreliggande uppfinning avser man att kunna mäta längden av var och en av linjerna till abonnenterna ABI-ABn räknat från \~I1 .Fm LN linjekretskortet LK till resp abonnent.

Figur 2 avser att visa gruppering av linjer till de olika abon- nenterna AB1-ABn med olika dämpning per längdenhet. Gruppen LP1 av linjer till abonnenterna ABl-ABB antas ha ett visst värde Dl på dåmpningen/längdenhet. Gruppen LP2 antas ha ett annat värde D2 och gruppen LP3 ett tredje värde D3 på dämpningen/längdenhet.

Figur 3 visar schematiskt hur det digitala linj ekretskortet på känt sätt är uppbyggt.

Bussen B från växeln VX är ansluten till en linjekretsadapter som utgörs av bl a en demultiplexor som demultiplexerar de från en icke visad trunklinje inkommande tidsmultiplexerade PCH-signaler- na till var och en av, i detta exemepel, fyra linje-kretsar LCl- LC4.De inkommande PCH-signalerna kan förmedlas till önskad eller avsedd linj ekrets LC genom att anordna kontroll-register i respektive linjekrets. Registret i en viss linjekrets besâmmer därvid vilken tidlucka i den inkommande PCH-signalen som skall mottas och behandlas av just den linjekretsen. Inskrivning av resp tidlucka i vart och ett av dessa kontrollregister ombesörjs av en mikroprocessor HP.

De inkommande tidsmultiplexerade PCM- signalerna till adaptern LCA uppdelas i demultiplexorn så att vart och ett av de inkom- mande PCH-orden som hör till ett visst samtal, dvs till en viss abonnent AB1-ABn, tillförs en viss linjekrets. Varje linjekrets har två motsatta signalvâgar för signaler från resp till abonnenterna. I den ena sígnalvägen utförs bl a digital-analog- omvandling för signaler från vänster till höger i figur 3. I den andra signalvägen dvs från höger-till vänster i figur 3 utförs analog-digitalomvandling av de signaler som kommer från en viss abonnent och som därefter vidareleds till multiplexering med abonnentsignalerna från övriga linjekretsar och den så erhållna tidsmultiplexerade PCH-signalen tillförs växeln VX. Var och en av linj ekretsarna har en viss förstärkning för de inkommande analoga signalerna från abonnenterna ABl-ABn, fortsättningsvis betecknade G1 för linjekretsen LCl, G2 för linjekretsen LC2 osv. 5 479 459 Blocket TR representerar gaffeltransformatorer, filter och OVP för de sammanlagt 16 utgående linjerna.

I linjekretskortet finns som ovan nämnts en mikroprocessor MP som styr linjekretskortets olika funktioner, dvs linjekretsadaptern LCA och linjekretsarnas LC1-LC4 funktion. Hikroprocessorn lagrar värdet på dämpningsfaktorerna Dl-DB för de olika linjerna enligt ovan och förstârkningsfaktorerna G1-G4 för linj ekretsarna LC1- LC4.

Antag nu- att telefonsystemet vill mäta längden av en viss linje till en viss abonnent ABj. Systemet beordrar då mikroprocessorn MP att ta fram värdet på dämpningen/längdenhet Dj för den kategori av ledningar som linjen tillhör. Mätningen sker under eller efter det att förbindelsen är uppkopplad och mikro- processorn MP vet således vilken línjekrets som utnyttjats för just den förbindelsen. Det antages att linj ekrets LC2 utnyttjats.

Mikroprocessorn MP kan ta fram värdet G2 på förstärkningen hos linjekretsen LC2. Beräkningen utförs därefter i processorn MP enligt formeln: L = k.G/D, där k = konstant beräknad för en bestämd längd, D = D2 dämpningen/lângdenhet och G = G2 förstärkningfaktorn.

Konstanten k kan beräknas genom att insätta värden för en viss känd linjelängd och kända värden på dämpningen D samt förstärk- ningsfaktorn G i sambandet L = k.G/D. Man antar att samma värde på k gäller för alla efterföljande beräkningar av linjelängder.

Man mäter således upp och bestämmer en viss linjelängd Lo. Den karakteristiska dämpningen Do för en viss linje kan fås ur tabeller -och förstärkingsfaktorn Go är bestämd för en viss linjekretstyp och kan läsas ur ett internt register. Förstärk- ningsfaktorn Go kan exempelvis lagras i mikroprocessorns MP interna läs-skrivminne (RAM).

Linjekretsens förstärkningsfaktorer G för de abonnenter som linj ekretsen ifråga betjänar är inskrivna och lagrade i ett register gemensamt för alla abonnenter eller i var sitt register ssj CD Jr*- (N xD k» för respektive abonnent i linjekretsen och utläses ur registret i linjekretsen, inskrives och lagras i mikroprocessorns MP RAM vid beräkningen av linjelängden till en viss abonnent. Om en annan linjekretstyp används eller om flera än en linjekretstyp användes i linjekretskortet måste således två eller flera mätningar utföras för att bestämma konstanten k hörande till en viss linjekretstyp. Vidare måste flera mätningar utföras om mer än en typ av ledning används såsom är visat i figur 2.

Den beskrivna metoden att bestämma ¿linjelängden genom att utnyttja linjekretsens förstärkningsfaktor och linjens dämpning förutsätter att den sändande sidan dvs. abonnenten sänder sin signal med konstant nivå. Detta är i allmänhet uppfyllt eftersom nivån på den sända signalen ej varieras i den sändande linje- kretsen beroende på linjelängden utan alltid är densamma.

Metoden enligt uppfinningen innebär att man utnyttjar parametrar som finns tillgängliga eller som enkelt kan lagras i en processor som även utför beräkningen. Det nya i den föreslagna metoden är just att utnyttja förstärkningsfaktorn i den ifrågavarande linjekretsen till att beräkna linjelângden. Detta medför att man utan extern apparatur eller i övrigt ökad kostnad kan mäta linjelângden för vilken linje som helst.

Beräkningen av linjelängden kan som här beskrivits göras i mikroprocessorn MP på linjekretskortet LK men beräkningen kan även göras någon annanstans då värdena på dämpningen/lângdenhet och förstârkningsfaktorn erhållits. *w

Claims (4)

1 478 439 P A T E N T K R A V

1. Metod att bestämma den fysikaliska längden hos en linje mellan en första nod (AB1-ABn) och en andra nod (VX) i ett telefon- system, som utsänder linjesignaler med en konstant nivå från den första till den andra noden, varvid linjen uppvisar en viss dämpning D dB/l.e. och en viss förstärkningsfaktor G dB för den översända linjesignalen, k ä n n e t e c k n a d av att man utför en beräkning av linjelängden L enligt sambandet L = K.G/D, där K är en konstant som är beräknad för en viss bestämd längd av linjen och för vissa bestämda kretsegenskaper hos den andra noden.

2. Metod enligt patentkrav 1, k ä n n e t e c k n a d av att nämnda beräkning utförs i en beräkningsenhet i den andra noden (växeln).

3. Metod enligt patentkrav 2, k ä n n e t e c k n a d av att nämnda förstärkningsfaktor G varierar för linjesignaler till Vissa bestämda kretsar i den andra noden så att en första förstärkningsfaktor G1 svarar mot en första bestämd krets (L1), en andra förstärkningsfaktor G2 svaraI'mot en andra bestämd krets (L2) i nämnda andra nod (DLK) och att dessa förstärkningsfaktorer är lagrade i den andra noden för att kunna användas vid beräkning av linjelängden L för linjesignaler till en viss bestämd krets i den andra noden.

4. Metod enligt patentkrav 1, k ä n n e t e c k n a d av att nämnda dämpningsenhet D är lagrad i den andra noden för en viss typ av ledning mellan den första och den andra noden.