SE468405B - Foerfarande vid kantlaegesbestaemning av metalliska material samt kantlaegesmaetare foer genomfoerande av foerfarandet - Google Patents

Description

468 405 Innan videotekniken blev allmänt tillgänglig fanns, utan att för den skull nämnare beskriva dessa, andra mätmetoder som baserades på opto- mekaniska system samt även på givare med direkt kontakt mot materialets kanter.

I TROSA METALTRONICA ABs broschyr S87-O1 anges en elektromagnetisk metod för kantlägesbestänming. Metoden går ut på att man placerar en spole under materialets båda kanter. Med en speciell utvärderingsteknik analyseras den spärming som induceras i spolen efter det att en magnetiseringsström i spolen kopplas bort. På detta sätt kan, under vissa speciella förutsättningar, ett mått på kantläget erhållas.

Den utvärderingsteknik som används beskrivs i SE 451 886, "Sätt och anordning för beröringsfri mätning av storheter hos eller i anslutning till elektriskt ledande material". Ett magnetiserande fält alstras med hjälp av en spole som kan matas med växelström eller en pulsad polariserad eller enkelriktad likström. De storheter som man kan få information om genom utvärdering av den aperiodiska inducerade spärmingssignalen som uppstår i samband med det avklingande magnetfältet är avståndet mellan spole och det elektriskt ledande materialet, materialets tjocklek och dess elektriska ledningsförrnåga. De olika storhetema kan i huvudsak bestämmas genom samplande mätning, dvs att dela mätningen av den inducerade spänningen i olika tidsluckor. Avståndet mellan spole och det elektriskt ledande materialet bestäms huvudsakligen av storleken på den inducerade spänningen i en tidslucka omedelbart efter det att magnetfältet stängts av.

Den spärming som induceras i spolama vid avklingande magnetfält då spolama enligt-ovarmämnda broschyr placeras under materialkantema kommer att vara beroende av hur stor del av spolama som täcks av materialet. Förutom detta beroende kommer också signalen i mycket hög grad att vara beroende av avståndet mellan spole och material samt även av en eventuell kantböjning hos det valsade materialet. Detta är en av orsakema till att kantlägesmätare utformade på detta sätt med enbart kantmätspolar inte har fått någon större spridning.

REDOGÖRELSE FÖR UPPFINNINGEN, FÖRDELAR Ett förfarande för kantlägesmätning och en kantlägesmätare enligt uppfinningen är baserad på den elektromagnetiska mätprincipen som har beskrivits ovan. Man utgår således från att det under materialets båda kanter placeras en kantmätspole på ett sådant sätt att spolama för aktuellt materials breddvariation mer eller mindre täcks av materialet.

Kantmätspolama är lindade och riktade så att vid magnetisering de från kantmätspolamas centrum utgående magnetiska fältlinjema är riktade i IO 46- 495 _ huvudsak vinkelrätt mot materialet. Den vid avklingande magnetfält i spolama inducerade spärmingen kommer därvid att få ett beroende av täckningsgraden.

Omedelbart innanför kantmätspolama i materialets tvärriktning och i samma plan som kantmätspolama placeras på vardera sidan en spole som således alltid kommer att vara helt täckt av materialet. Den teknik som beskrivs i nätrmda patent för mätning av avståndet mellan en spole och ett elektriskt ledande material kan därför direkt appliceras. Genom mätning och utvärdering av den spänning som induceras i spolen, hädanefter kallad höjdmätspole, vid ett avklingande magnetfält från höjdmätspolen, kan således materialets avstånd till spolen bestämmas.

Som ovan närrmts kommer den spänning som induceras i kantmätspolen förutom att ha ett beroende av täckningsgraden även ha ett mycket kraftigt beroende av avståndet mellan spole och material. Genom kalibrering och bestämning av detta samband, dvs inverkan på den inducerade spänningen vid olika täckningsgrad för olika avstånd, ges möjlighet till kompensering av avståndsberoendet. I regel är avståndet mellan kantmätspole och material, bortsett från eventuellt kantfladder, det samma som avståndet mellan höjdmätspolen och materialet. Därför kan den utvärderade delen av den i höjdmätspolen inducerade spänningen som gäller som avståndsbestämning till materialet användas för korrigering av den i kantmätspolen inducerade spänningen.

I vissa valssammanhang kan man dock få s k kantböjning. Detta innebär att avståndet mellan en höjdmätspole och ovanförliggande material inte är det samma som avståndet mellan kantmätspolen och kanten av materialet.

' Den korrektion som skall ske av kantmätspolens signal med avseende på avståndet kommer därför ej att vara korrekt. Denna olägenhet kan dock till större delen elimineras genom att anordna ytterligare en höjdmätspole innanför i bandets tvärriktriing och i samma plan som den först nämnda höjdmätspolen. Därvid kan höjdförändringen eller bandets lutning bestämmas och med kännedom om det ungefärliga avståndet från höjdmätspolama och ut till materialets kant kan ett för kantböjning kompenserat avstånd ligga till grund för avståndskorrigeringen.

För att ytterligare reducera inverkan av avståndsvariationer och kantfladder har det visat sig lämpligt att med hjälp av åtminstone höjdmätspolen närmast kantrnätspolen generera ett fält som är samtidigt med fältet från kantmätspolen. Ett sätt att uppnå detta är att låta höjdmätning och kantmätning ske synkront. Därigenom kommer höjdmätspolarna, förutom sin mätande funktion, även få en funktion som alstrare av stödfält till kantmätspolen. Som ett resultat av detta arrangemang reduceras avståndsberoendet väsentligt. 468 4Û5 Kant- och höjdmätspolama placeras lämpligen på en gemensam balk som anordnas vinkelrätt mot valsriktningen. Höjdmätspolamas signaler kan också användas för att kontrollera att balken är monterad parallellt med* det valsade materialet.

För att öka upplösningsförmågan och därmed noggramiheten hos de uppmätta signalema ingår det i uppfmningen att till både kantmätspolama och höjdmätspolama koppla s k referensspolar som placeras på ett sådant sätt att de inte påverkas av materialet. För att åstadkomma det magnetiserande fältet kopplas referenspolama parallellt till kant- respektive höjdrnätspolama. Mätsignalema från varje kantmätspole och dess referensspole kopplas däremot till var sin ingång på en differentialförstärkare varvid skillnadsspänningen erhålles. Samma kopplingsprincip används även för höjdmätspolarna.

Den signal som erhålles från kantmätspolama har förutom det kraftiga avståndsberoendet även ett visst materialberoende. Det har nämligen visat sig att signalen något påverkas av såväl materialets tjocklek som dess ledningsförmåga och magnetiska perrneabilitet. Nu är ju båda dessa storheter extraherbara ur den signal som erhålles från höjdmätspolama enligt den teknik som fmns redovisad i ovannämnda patent. Detta innebär att kantsignalen kan korrigeras även vad beträffar detta materialberoende. I allmänhet har man dock även direkt kännedom om aktuellt materials egenskaper och tjocklek vilket irmebär en möjlighet att föra dessa data in i mätsystemet för korrigering av kantsignalen.

För att uppnå ett stort breddmätområde med bibehållen hög mätupplösning har det visat sig lämpligt att låta en kantmätenhet bestå av ett relativt stort antal spolar i rad, samt att låta alla i enheten ingående spolar ha samma antal varv och samma geometriska utformning.

Därigenom kan utrustningen täcka ett stort breddornråde hos det valsade materialet eftersom man kan använda vilken som helst av de mot materialet liggande spolama som kantmätspole. Detta medför i sin tur att de två närmast innanförliggande spolama blir höjdmätspolar.

En kantlägesmätare enligt uppfmningen är till skillnad från kantläges- mätare som arbetar med videoteknik praktiskt taget oberoende av den omgivande miljön. Genom den ovan beskrivna kompenseringstekniken har man också så gott som eliminerat det avståndsberoende mellan kantmätspolar och valsat material som tidigare kända induktiva kantlägesgivare har uppvisat. Förutom dessa fördelar har även i hög grad inverkan av kantböjning hos materialet, materialets tjocklek och andra materialegenskaper kumiat minskas. " -ß Ch OO J:- F D LH RrrNnvGsFöRTEcKNmG Figur 1 visar ett principschema för en kantmätenhet, dvs den del av en kantlägesmätare som bestämmer materialets ena kantläge.

Figur 2 visar tidsluckomas relativa placering.

Figur 3 visar hur mätsignalen varierar som funktion av kantmätspolens täckningsgrad och avstånd mellan spole och material.

Figur 4 visar hur mätsignalen varierar som funktion av kantmätspolens täckningsgrad och avstånd mellan spole och material med stödfältrnatning från närmast liggande höjdmätspole.

Figur 5 visar ett flödesschema för framtagning av kantläget så som det i stora drag är implementerat i mikroprocessom.

REDOGÖRELSE FÖR UTFÖRINGSFORMER I figur 1 visas ett principschema av den ena av två lika kantmätenheter som ingår i en kantlägesmätare enligt uppfinningen. För att förtydliga problemet som uppstår då det valsade materialet M är böjt vid kantema har materialet ritats bildande en viss vinkel v med ett plan parallellt med det gemensamma planet för de fältalstrande och mätande spolama L1, L; och L3. Spolama L1 och L2 motsvarar de tidigare nämnda höjdmätspolarna och L3 är kantmätspolen. Spole L; kommer fortsättningsvis i den mån det behövs att omtalas som en första höjdmätspole och spole L1 som en andra höjdmätspole. Spolamas axlar ligger på ett avstånd x1, X2 och x3 från ett tänkt utgångsläge som exempelvis kan vara intilliggande valsars mittpunkt. Det valsade materialets kantläge har i figuren markerats med xMg. De magnetiserande fälten som bildas indikeras med symbolema H1, H2 och H3. Som det också framgår får fältbilden H3 alstrad av kantmätspolen L3 ett armat utseende än för de andra spolama. Parallellt med nämnda spolar är kopplade referenspolama LR1, LR; och LR3. Dessa spolar är placerade så att de inte nämnvärt påverkas av det valsade materialet. De kan exempelvis vara inbyggda i ett skärmat utrymme 1.

Som angetts ovan används spolama L1, Lg och L3 både för att skapa det magnetiserande fältet och för uppmätning av den i spolen inducerade spänningen vid avklingande magnetfält. För att kunna åstadkomma detta måste de olika skeendena särskiljas i tiden, dvs en mätcykel måste delas i ett antal tidsluckor. I en föredragen utföringsfonn sker magnetiseringen 468 405 under en tidslucka som i den följande beskrivningen kommer att omtalas som to och den samplande uppmätningen av de inducerade spänningarna kommer att ske under tidsluckor benämnda t1 och tg. Tidsluckan t1 infaller omedelbart efter det att magnetiseringsströmmen har kopplats bort. Den under tidsluckan t1 erhållna differenssignalen för kantrnätspole och motsvarande referensspole är till större delen beroende av hur stor del av spolen som täcks av materialet. För höjdmätspolarna motsvarar den under t1 uppmätta differensspänningen i huvudsak ett mått på avståndet mellan spolar och material. Tidsluckan t2 infaller vanligen omedelbart efter det att tidsluckan t1 har upphört. Den under tg uppmätta differensspäningen bildar underlag för bestämning av det tidigare omtalade materialberoendet. Tidsluckomas inbördes placering, relativa längd och storleken av dessa kommer närmare att beskrivas i samband med redovisningen av figur 2.

Strömmamingen för magnetisering erhålles enligt figur 1 under tiden to från drivsteg 2, 3 och 4. I en föredragen utföringsform sker detta med en pulsad ström för var och en av de parallellkopplade spolsatsema L1 och LR1, L; och LR; samt L3 och LR3.

De inducerade spärmingama i varje spolsats, dvs spänningama från både mätande spole och referensspole, tillföres ingångama på en differential- förstärkare 5, 6 och 7 för varje spolsats, Skillnadssignalema tillföres samplande mätkretsar vars tidsluckor t1 och t2 styrs på samma sätt som tidsluckan tg av en styrkrets 8. De samplande mätkretsama 9 och 10 tillhör kantmätspolen och dithörande referensspole och mätkretsen 9 mäter under tidsluckan t1 differensspärmingen a = Au31 och mätkretsen 10 mäter under tidsluckan tg diffefensspmmingen b = Augg. Mätkretsama 11 och 12 tillhör den första höjdmätspolen med respektive referensspole och mätkretsen 11 mäter under tidsluckan t1 differensspänningen c = Au21 och mätkretsen 12 mäter under tidsluckan tg differensspänningen d = Augg. På motsvarande sätt tillhör mätkretsama 13 och 14 den andra höjdmätspolen och respektive referensspole och mätkretsen 13 mäter under tidsluckan t1 differensspänningen e = Au11 och mätkretsen 14 mäter under tidSluCkaIl t2 diffgfensspärmingen f = Al112.

De analoga samplade mätvärdena från mätkretsama tillföres en analog/digitalomvandlare 15. De digitaliserade värdena tillföres sedan en mikroprocessor 16 som bearbetar och sammanställer de erhållna mätvärdena så att kantmätspolens och tillhörande referensspoles data kan kompenseras för avståndsberoende mellan kantmätspole och material, för ' materialberoende samt även för eventuell kantböjning hos materialet.

Mikroprocessom är dessutom anordnad att ge styrkretsen 8 styrdata för cykelfrekvens och samplingsdata. Styrkretsen kontrollerar också 460 405 tidslucka tg genom. styming av samplingskretsen 17 för inkoppling av magnetiseringsström till spolama.

I figur 2 visas de inbördes relationema mellan de olika tidsluckoma.

Nödvändig längd på tidsluckan to är i viss mån beroende av det valsade metalliska materialets egenskaper och tjocklek. I en föredragen utföringsforrn kan ett lämpligt värde vara i storleksordningen 20 its.

Längden på tidsluckan t1 skall svara mot avklingningstiden för den induktiva energi som fmns lagrad i luften runt spolen. Avklingningstiden bestäms av spolens egenskaper, som t ex varvtal och spolstorlek, och kan i viss mån väljas godtyckligt. För att begränsa materialpåverkan är en kort avklingningstid gynnsam. Å andra sidan försämrar alltför korta tider mätnoggrannhet och signal/brusförhållandet i mätelektroniken . I en föredragen utföringsforrn har t1 valts till 0,7 us. Tiden tg bör inte vara väsentligt längre än t1 och kan lämpligen väljas lika lång som t1. För att undvika överhöming vid till- och frånslag av tidsluckoma kan det vara lämpligt med några 100-del us mellanrum mellan t1 och t2.

Pulsfrekvensen väljs lämpligen inom området 5-20 kHz, dvs så att en mätsekvens startar med mellan 50 och 200 pts mellanrum.

I figurema 3 och 4 visas hur mätsignalen från kantmätspolen varierar som funktion av sidoläget och avstånd mellan spole- och material utan respektive med stödfält från närmast liggande höjdmätspole. För kantrnätspolen eftersträvas ett starkt sidoberoende, vilket är entydigt med stor lutning på kurvorna. Samtidigt bör avståndsberoendet vara litet, vilket innebär att avståndet mellan de olika höjdkurvoma skall vara litet.

Med stödfällmatning kommer en del av fältet från höjdmätspolen att av materialet tvingas ned genom kantmätspolen med en fältriktning som är motriktat kantmätspolens eget fält. Därigenom ger stödfältmatning vid liten täckning av kantmätspolen som det framgår av _figur 4 en mätsignal med omvänd polaritet. ' Vid ett visst kantläge blir den höjdberoende effekten från stödfält och kantmätspole lika stora. Man får där ett läge där de olika höjdkurvoma går i hop i praktiskt taget en punkt. För detta kantläge har höjdberoendet i stort sett eliminerats. Vid större täckning av kantmätspolen dominerar kantmätspolens eget fält och höjdkurvoma går åter isär.

En utföringsfonn kan omfatta spolar i två eller flera överlappande rader '- som för att minska den kapacitiva kopplingen mellan radema är något sidoförskjutna relativt varandra. Kantmätenheten kan lärnpligen omfatta relativt många spolar för att kunna täcka ett så stort breddområde som möjligt. Med hjälp av kantrnätenhetens styrsystem kan aktuella tre 468 405 spolpar för varje rnäminghkopplas in. I en föredragen utföringsform sker samtidig pulsning av de tre aktuella spolparen.

I norrnalutförande monteras kantmätenheten i ett fast läge relativt valsverket. I en altemativ utföringsfonn kan kantrnätenheten utformas med traverserande möjlighet.

I alternativa utföringsformer kan referensspolarna ersättas av en gemensam referensspole respektive helt utelämnas.

I en föredragen utföringsfonn sker som omtalat strömmatningen till spolama synkront. Kantmätenheten kan dock fås att fungera tillfreds- ställande även om strömmatningen till höjd- respektive kantrnätspolar ej sker samtidigt.

En annan utföringsfonn som medger en ytterligare möjlighet att reducera avståndsberoendet består i att strömmen genom den stödfältmatande spolen varieras. Därigenom kan läget på skämingspunkten för höjdkurvoma förskjutas och på detta sätt kan avståndsberoendet nedbringas till nära noll för en större del av kantmätspolen.

I figur 5 visas ett flödesschema för mikroprocessorns inre behandlingsgång. Förutom nämnda differensspänningar a...f tillföres mikroprocessom en för aktuellt material konstant k1 för kompensation av materialpåverkan, information om plâtens tjocklek T samt spolamas fasta x-koordinator. Övriga storheter som ingår i flödesschemat framgår av följande förteckning: m = f/(e - k1f), en höjdkompenserad materialstorhet kg = material- och tjockleksberoende konstant h1 = materialets höjd över den andra höjdmätspolen hg = materialets höjd över den första höjdmätspolen h3 = materialets uppskattade höjd över kantrnätspole xM1 = uppskattat kantläge där hänsyn ej tagits till materialets lutning xMg = beräknat kantläge 468 495 En beräkningssekvens inleds med att man bestämmer differensema a - k1b, c - k1d samt e - k1f och kvoten m = f/(e - k1f). Nästa steg är att för aktuellt material och tjocklek bestämma k; enligt kg = F(m, T) vilket samband kan empiriskt bestämmas för aktuella material och tjocklekar. Sambandet kan exempelvis lagras i mikroprocessom i form av tabeller eller som kurvskaror.

Beräkningssekvensen fortsätter sedan med att bestämma höjdema h1 och h; vilka i sin tur är funktioner av e - k1f respektive c - k1d och konstanten kg, dvs 111 = F(E - k1f, kg) hg = F(C - k1d, kg) Även dessa empiriska sammanhang för aktuella material och tjocklekar implementeras lämpligen i mikrodatom i fonn av tabeller eller kurvskaror.

Nu kan ett grovt uppskattat värde xM1 på kantlägets x-koordinat tas fram. De parametrar som bestämmer det funktionella sambandet för detta värde framgår av följande: XMI = F(a 'klbs Ta k2s Parameterberoende kan på samma sätt som ovan implementeras i mikrodatom i fonn av tabeller eller kurvskaror.

Om man är intresserad av att få fram ett mera noggrant värde på kantläget måste först med ledning av nu tillgängliga data ett mera exakt värde på materialets höjd över kantmätspolen bestämmas. Detta kan ske med utgångspunkt från följande funktionssamband: ha = F(XM1, h1,hz, X1. X2, X3) Med hjälp av hg, som bestäms på samma sätt som ovan med implementerade tabeller eller kurvskaror, samt parametrama kg, T och differensspärmingen a -k1b kan ett noggrant värde på kantlägets koordinat xMg bestämmas enligt det empiriska funktionssambandet XMZ = F(a 'klbs Tv k29 ha)

Claims (13)

10 468 405 PATENTKRAV

1. Förfarande vid kantlägesbestämning av metalliska material varvid området kring materialkanten utsättes för ett pulsat magnetiserande fält (H3) från en kantrnätspole (L3) som är lindad och riktad så att de från kantmätspolens centrum utgående magnetiska fältlinjerna vid magnetisering är riktade i huvudsak vinkelrätt mot materialet, att kantrnätspolen är belägen på ett visst avstånd från materialet samt att kantmätspolen delvis överlappas av materialet, vilket förfarande k ä n n e t e ck n a s av att innanför kantmätspolen i materialets tvärriktning placeras i samma plan relativt materialet som kantmätspolen minst en höjdmätspole (L) varvid vid pulsad magnetisering av höjdmätspolen(-ama) åstadkommes mot materialet magnetiserande fält och att kantlägesbestämningen sker genom utvärdering av den spänning som induceras i kantmätspole och höjdmätspole(-ar) då de magnetiserande fälten från kantrnätspole och höjdmätspole(-ar) avklingar och att höjdmätspolens(-arnas) inducerade spänning utnyttjas för höjd- kompensering av den i kantrnätspolen inducerade spänningen.

2. Förfarande vid kantlägesbestärrming av metalliska material enligt patentkrav 1, vilket förfarande k ä n n e t e c k n a s av att omedelbart efter det att “de magnetiserande fälten har börjat avklinga uppmätes de ' inducerade spänningama i kant- och höjdmätspolama dels under en första tidslucka t1 och dels under en andra därpå följande tidslucka tg, att den 'under den första tidsluckan uppmätta inducerade_ spänningen från kantmätspolen representerar ett första okompenserat mått på kantläget och att den under den första tidsluckan t1 inducerade spärmingen(-arna) i höjdmätspolen(-ama) representerar första okompenserade mått på materialets avstånd från höjdmätspolen(-ama), att de under den andra tidsluckan tg inducerade spänningama i kant- och höjdmätspolama användes för materialkompensation av de första okompenserade måtten på kantläge och avstånd mellan höjdmätspolar och materialet och att det för material kompenserade måttet på kantläget kompenseras för den i kantmätspolen inducerade spänningens avståndsberoende mellan kantrnätspole och material med hjälp av det med höjdrnätspolen(-ama) bestämda avståndet mellan mätspolar-och material vilken kompenserad inducerad spänning efter kalibrering anordnas att ange kantläget.

3. Förfarande vid kantlägesbestämning av metalliska material enligt patentkrav l, vilket förfarande k ä n n e t e c k n a s av att både kant- och 11 468 4GB höjdmätspolama utformas med samma både elektriska data och dimensioner.

4. Förfarande vid kantlägesbestämning av metalliska material enligt patentkrav 1, vilket förfarande k ä n n e t e c k n a s av att kantmätspole och höjdrnätspole(-ar) vad avser magnetiseringen pulsas synkront.

5. Förfarande vid kantlägesbestärnning av metalliska material enligt patentkrav l, vilket förfarande k ä n n e t e c k n a s av att om de avstånd som anges mellan höjdmätspolama och materialet då två eller flera höjdmätspolar användes är olika på gnmd av kantböjning hos materialet beräknas med hjälp av kända värden på avståndet i materialets tvärriktning mellan höjdmätspolama och kantrnätspolen ett korrigerat värde på avståndet mellan kantspolen och materialet vilket värde användes vid kompensering av avtåndsberoende hos den i kantspolen inducerade spänningen under den första tidsluckan t1.

6. Förfarande vid kantlägesbestämning av metalliska material enligt patentkrav 1, vilket förfarande k ä n n e t e c k n a s av att de i kant- och höjdmätspolama inducerade spärmingama motkopplas till en inducerad spänning från en referensspole med samma elektriska data och dimensioner som kant- och höjdmätspolama och som är placerad så att den inte nämnvärt pâverkas av materialet.

7. Förfarande vid kantlägesbestämning av metalliska material enligt patentkrav 1, vilket förfarande k ä n n e t e c k n a s av att de i kant- och höjdmätspolama inducerade spänningama motkopplas till en inducerad spänning från var sin referensspole (LR1,LR2,LR3) med samma elektriska data och dimensioner som kant- och höjdmätspolama och som är placerade i ett skärmat utrymme (1) så att de inte nämnvärt påverkas av materialet.

8. Förfarande vid kantlägesbestämning av metalliska material enligt patentkrav l och 7, vilket förfarande k ä n n e t e c k n a s av att de magnetiserande fälten åstadkommes genom att en lika stor ström leds genom kant- och höjdmätspolama och respektive motkopplade referensspolar, att de i spolama inducerade spänningama tillföres differentialförstärkare (5, 6, 7) för uppmätning av differensspänningama mellan kant- och höjdmätspolama och respektive referensspolar, att differensspänningama kontinuerligt samplas och att värdet under den första tidsluckan t1 omedelbart efter det att det magnetiserande fältet har börjat avklingas bestämmes samt att värdet av differensspärmingarna under en andra därpå följande tidslucka t2 bestämrnes, att de samplade mätvärdena tillföres en analog/digital-omvandlare (15) varvid med "a" 12 468 405 anges värdet av den samplade mätsignalen under t1 för kantmätspolen (L3) och tillhörande referensspole (LR3) och med "b" anges värdet av den samplade mätsignalen för samma spolar under tidsluckan tg, att med "c" anges värdet av den samplade mätsignalen under tidsluckan t1 för den första höjdmätspolen (Lg) och tillhörande referensspole (LRg) och med "d" anges värdet av den samplade mätsignalen för samma spolar under tidsluckan tg, att med "e" anges värdet av den samplade mätsignalen under tidsluckan t1 för den andra höjdmätspolen (L1) och tillhörande a, referensspole (LR1) och att med "f" anges värdet av den samplade mätsignalen för sannna spolar under tidsluckan tg vilka värden sedan tillföres en mikroprocessor (16) tillsammans med kända värden på materialets tjocklek T, en för aktuellt material konstant k1 för kompensation av materialpåverkan samt sidledskoordinater (X1, xg, X3) för den andra och första höjdmätspolens och kantrnätspolens mittpunkt och att i mikroprocessom utföres ett antal bestämningar baserade på dessa inmatade värden sarnt på irnplementerade funktionssamband i fonn av tabeller eller kurvskaror för aktuellt material vilka bestänmingar sker i följande ordning, bestämmes a-k1b, c-kjd, e-k1f samt en höjdkompenserat materialstorhet m = f/(e-kjf), bestämmes kg = F(m,T) som en material- och tjockleksberoende konstant, bestämmes hg = F(c-k1d,kg) som materialets höjd över den första höjdmätspolen, bestämmes h1 = F(e-k1f,kg) som materialets höjd över den andra höjdmätspolen, bestämmes xM1 = F(a-k1b,T,kg,h1) som ett grovt uppskattat kantläge där hänsyn ej tagits till materialets lutning, bestämmes h3 = F(xM1,h1,hg,x1,xg,x3) som materialets uppskattade höjd över kantrnätspolen och bestämrnes xMg = F(a-k1b,T,kg,h3) som kantläget.

9. Kantlägesmätare för genomfbrande av förfarandet enligt patentkrav 1 för kantlägesbestärnning av metalliska material och som omfattar vid vardera kanten av materialet en kantrnätspole (L) som är lindad och riktad så att de från kantrnätspolens centrum utgående magnetiska fältlinjema hos det magnetiserande fält som uppstår vid magnetisering är riktade vinkelrätt mot materialet, att kantrnätspolen är belägen på ett visst avstånd från materialet samt att kantmätspolen delvis överlappas av materialet, vilken kantlägesmätare är k ä n n e t e c k n a d av att innanför kantrnätspolen i materialets tvärrikming är anordnad i samma plan relativt materialet som kantmätspolen minst en höjdmätspole som vid magnetisering ger upphov till motsvarande magnetiserande fält riktade mot materialet, att kantlägesmätaren innefattar samplande mätkretsar (9...l4) för uppmätning av de i kant- och höjdmätspolen (-ama) inducerade spänningen(-arna) under en första och en andra tidslucka omedelbart efter det att de magnetiserande fälten har börjat avklinga och en A/D-omvandlare (15) för omvandling av de samplade analoga mätvärdena till motsvarande digitala värden vilka värden utgör 13 468 495 v underlag för en tt-processor (16) som med förprogrammerade empiriska _ data för aktuella material är anordnad att avge ett mått på kantläget.

10. Kantlägesmätare enligt patentkrav 9 för kantlägesbestämning av' metalliska material k ä n n e t e c k n a d av att både kant- och höjdmätspolama (L1,L2,L3) är anordnade med samma elektriska data och dimensioner.

11. Kantlägesmätare enligt patentkrav 9 för kantlägesbestämning av metalliska material k ä n n e t e c k n a d av att kantlägesmätaren innefattar en referensspole med samma elektriska data och dimensioner som kant- och höjdmätspolen(-ama) och att referensspolen är anordnad i ett skärrnat utrymme (1) så att den inte nämnvärt påverkas av materialet och så kopplad att den i referensspolen vid avklingande magnetfält inducerade spänningen är motkopplad den i kant- och höjdmätspolama inducerade spärmingen.

12. Kantlägesmätare enligt patentkrav 9 för kantlägesbestämning av metalliska material k ä n n e t e c k n a d av att kantlägesmätaren innefattar en referensspole (LR1,LR2,LR3) för vardera kant- och höjd- mätspolama och att referensspolama är anordnade med samma elektriska data och dimensioner som kant- och höjdmätspolama och att de är så kopplade att de i referensspolama inducerade spänningama är motkopplade de i kant- och höjdmätspolarna inducerade spärmingama.

13. Kantlägesmätare enligt patentkrav 9 för kantlägesbestämning av metalliska material k ä n n e t e c k n a d av att spärmingama från de motkopplade kantmät- och respektive referensspolama och att spänningama från höjdmät- och respektive referensspolar är kopplade till ingångama på var sin differentialförstärkare (5, 6, 7) vars utgångar är kopplade till de samplande mätkretsama (9...14).