SE453869B - Ogonlins med progressivt endrad brytningsformaga - Google Patents

Description

15 20 25 30 35 fiïï 2 linspartiet för närseende, och sålunda inte ser ut som den speciellt för presbyopi avsedda linsen. ögonlinsen med progressiv styrka kännetecknas av en följd av "umbilikalpunkter", som bildar en s k “umbilikalmeridiankurva", som sträcker sig väsentligen från en övre centrumdel av linsytan till en nedre centrum- del av linsytan. Denna "umbilikalmeridiankurva" är sådan, att astigmatismen längs den är nästan lika med noll, varvid brytningsförmågan ändras progressivt enligt en förutbestämd regel. Uttrycket "umbilikalpunkt" användes här för att beteckna den punkt, i vilken två kröknings- storradier är lika stora.

En linsyta, som har en sådan "umbilikalmeridiankurva", kan teoretiskt konstrueras på ett relativt enkelt sätt, såsom beskrives närmare nedan. ' Vid tidigare kända ögonlinser med progressiv styrka har man emellertid icke tagit fullständig hänsyn till att bärarens huvud vrides för sidoseende, såsom beskrives nedan. Vanligtvis vrides inte bara ögongloben utan också bärarens huvud mot ett lateralt beläget, visuellt föremål, då bäraren ser ett sådant visuellt föremål. Med andra ord kompenserar vridningen av huvudet för vridningen av ögongloben. För tidigare kända ögonlinser med progressiv styrka har det av konstruktören vid linskonstruktion antagna arrangemanget för det visuella föremålet varit onaturligt, eftersom fullständig hänsyn icke tagits till vridningen av huvudet.

Ett huvudändamål med föreliggande uppfinning är därför att åstadkomma en ögonlins, vid vilken det onaturliga arrangemanget för det visuella föremålet vid tidigare kända linser ersatts med ett mer naturligt arrangemang, varvid hänsyn tagits till vridningen av bärarens huvud för binokulärt sidcseende, varigenom medges ett bekvämt binokulärt sidcseende, som nära överensstämmer med seendet' med obeväpnade ögon.

Enligt föreliggande uppfinning àstadkommes en ögon- lins, vilken har en långseendezon, en närseendezon och en 10 15 20 25 30 35 453 869 i' äs? 3 mellanliggande övergàngszon och vars huvudsynlinje är ut- formad som en umbilikalmeridiankurva, som sträcker sig i vertikal riktning såväl i làngseendezonen som i närseende- zonen, varvid huvudsynlinjen i lángseendezonen åtminstone approximativt överlappar en imaginär vertikal meridian- kurva och i närseendezonen är parallellt förskjuten mot nasalsidan relativt den imaginära vertikala meridiankur- van, varvid denna förskjutning är gradvis i övergângszo- nen och vilken kännetecknas därav, att styrkeförändringens horisontella fördelning i närseendezonen och övergångs- zonen är asymmetrisk med avseende på huvudsynlinjen inom ett område som inte är mer än 15 mm pá ömse sidor om denna linje, så att styrkeförändringarna är större på nasalsidan än på temporalsidan.

En föredragen utföringsform av ögonlinsen känneteck- nas därav, att linsens yttre sidopartier, vilka vid sina insider begränsas av vertikala linjer som är parallella med den imaginära vertikala meridiankurvan och belägna på ett avstånd från denna som inte är mindre än 17,5 mm, är optiskt symmetriska med avseende på den imaginära vertikala meridiankurvan.

Astigmatismen på umbilikalmeridiankurvan är företrä- desvis mindre än 0,25 dioptrier.

Andra ändamål med, särdrag hos och fördelar med före- liggande uppfinning kommer att framgå av nedanstående, detaljerade och till bifogade ritningar hänvisande be- skrivning av föredragna utföringsformer.

Fig l är en schematisk vy och illustrerar en allmän metod att konstruera en linsyta, vars brytningsförmâga ändras progressivt.

Fig 2 är en schematisk vy och illustrerar läget för ett visuellt föremål enligt känd teknik.

Fig 3 är en schematisk vy och illustrerar för att förklara principen för föreliggande uppfinning sambandet mellan riktningen för ett visuellt föremål och vridningen av glasögonbärarens huvud och ögonglob. ' . 453 869 10 15 20 25 30 35 J F 1/4 M 4 Fig 4 är en schematisk vy och illustrerar såsom exempel läget för ett visuellt föremål för en bärare, som bär ögonlinsenzenligt föreliggande uppfinning.

Fig 5 är en sbhematisk vy och illustrerar också såsom exempel läget för ett visuellt föremål för en bärare, som bär ögmlüßen enligt föreliggande uppfinning.

Fig 6 är en schematisk vy och illustrerar såsom exempel binokulärt seende vad avser det i fig S visade, visuella föremålet.

Fig 7 är en schematisk sidovy och visar en utförings- form av ögonlinsen med progressiv styrka enligt förelig- gande uppfinning.

För att underlätta förståelsen av föreliggande uppfinning skall en allmän metod att konstruera en lins- yta, vars brytningsförmåga ändras progressivt, först beskrivas under hänvisning till fig l, innan föreliggande uppfinning beskrives närmare.

Ett plan Q, som fortsättningsvis kallas ett huvud- vertikalmeridionalplan, upprättas först i rumet, såsom visas i fig l.

Pâ detta huvudvertikalmeridionalplan Q uppritas därefter en skruvlinjekurva M-M', som fortsättningsvis kallas en meridiankurva och sträcker sig från en övre del av planet Q mot en nedre del av detta plan, varvid dess krökningsradie kontinuerligt avtar från kurvans övre del till dess nedre del i enlighet med en förutbestämd regel. Därefter upprättas ett plan Vi, som innehåller punkterna Gi och Oi och skär huvudvertikalmeridional- planet Q ortogonalt, såsom visas i fig l, där Ri är meridiankurvans M-M' krökningsradie i en vald punkt Gi och Oi är krökningscentrumet. Detta plan Vi kallas fort- sättningsvis ett ortogonalplan.

På detta ortogonalplan Vi uppritas därefter en kurva Hi-Hi', som passerar genom punkten Gi och vars krökningsradie i punkten Gi är lika med ovan beskrivna krökningsradie Ri och vars krökningscentrum sammanfaller 10 15 20 25 30 35 453 869 išä 5 med ovan beskrivna punkt Oi. Denna kurva Hi-Hi' kallas fortsättningsvis en ortogonalkurva. En sådan ortogonal- kurva Hi-Hi' kan uppritas för samtliga punkter på meri- diankurvan M-M', och därför bildar gruppen av sådana ortogonalkurvor Hi-Hi' en krökt yta. Då ett sådant krökt plan utnyttjas för att åstadkomma en linsyta, ger således var och en av punkterna på meridiankurvan M-M' en "umbilikalpunkt", i vilken de två krökningsstorradierna är lika stora. Meridiankurvan M-M' ger följaktligen en "umbilikalmeridiankurva", längs vilken astigmaismen är nästan lika med noll.

I ovanstående beskrivning har endast en ortogonal- kurva Hi-Hi' definierats för punkten Gi.

Det torde emellertid framgå, att vilken som helst av kurvorna, som har samma krökningsradie Ri i denna punkt Gi, kan utnyttjas såsom ortogonalkurvan Hi-Hi'.

Det finns många exempel, där man försökt förbättra ögon- linsen med progressiv styrka under utnyttjande av den ortogonala kurvans Hi-Hi' frihetsgrad, och föreliggande uppfinning utgör inget undantag. Sådana tidigare kända exempel visas i den japanska patentskriften nr 3595/74, den offentliggjorda japanska patentansökningen nr 46348/75 och den japanska patentskriften nr 9626/72. Enligt den i den japanska patentskriften nr 3595/74 beskrivna uppfin- ningen avtar den ortogonala kurvansfli-Hi' krökningsradie från centrum mot sidorna i linsens övre del och ökar från centrum mot sidorna i linsens nedre del, så att linsens totala astigmatism till följd härav är fördelad eller försvagad över ett brett omrâde. Enligt den i den offent- liggjorda japanska patentansökningen nr 46348/75 beskrivna uppfinningen är astigmatismhuvudriktningarna i linsens sidopartier, dvs bilddistorsionsriktningarna, anordnade i sidopartiernas vertikal- och horisontalriktningar, varigenom astigmatismeffekten tenderar att reduceras eller elimineras. Det finns emellertid få exempel på uppfinningar, som avser binokulärt sidoseende, vilket 10 15 20 453 869 JI» 6 utgör en mycket stor del av det dagliga seendet, ooh bland ovannämnda exempel berör den japanska patentskriften nr 9626/72 det binokulära sidoseendet endast i otillräck- lig utsträckning. Det väsentliga särdraget enligt sist- nämnda patentskrift består i att astigmatiska fel på en linsyta göres symmetriska i horisontell riktning pâ ömse sidor om ett meridianplan, som innefattar en snedställd umbilikalmeridiankurva.

Linsen för det högra ögat och linsen för det vänstra ögat har vanligtvis formen av spegelbilder av varandra, dvs de är vanligtvis symmetriska med varandra relativt näsan. I det kända exemplet enligt sistnämnda patent- skrift anses därför vridningsvinkeln för det högra ögats ögonglob vara ungefär lika med vridningsvinkeln för det vänstra ögats ögonglob då bärarens ögon vrides i sidled från det tillstånd, där de är riktade framåt. I detta fall representeras skärningen mellan den högra och den vänstra fixeringslinjen, dvs läget för det visuella före- målet, av en punkt på en kurva C, som visas i fig 2. Denna kurva C utgör en del av en båge, i vilken förbindnings- linjen mellan vridningscentrum OL för det vänstra ögats ögonglob och vridningsoentrum OR för det högra ögats ögonglob bildar en korda, vars omkretsvinkel är lika med synvinkeln d. Ett sådant arrangemang för ett visuellt 25 \föremål är emellertid helt onaturligt och återger icke 30 35 på något sätt det vanliga seendet. Det visade arrangemanget för det visuella föremålet är vidare icke helt tillräck- ligt eller övertygande, eftersom fullständig hänsyn icke tages till nedan närmare beskrivna vridning av bärarens huvud för sidoseende. Vanligtvis vrides inte bara ögon- globerna utan också huvudet mot ett visuellt föremål, då man ser ett visuellt föremål, som är beläget vid sidan.

Med andra ord vrides huvudet för att kompensera för ögon- globernas vridning.

Pig 3 illustrerar att bäraren vrider ögonen mot ett visuellt föremål, som är beläget vid sidan i en vinkel B 10 15 20 25 30 35 7 relativt framåtriktningen vid betraktande av ett föremål, som är beläget rakt fram. Då huvudets vridningsvinkel betecknas med BH och ögonglobernas vridningsvinkel rela- 'tivt huvudet betecknas med BE, satisfieras allmänt relationen ß = sn + BE. Om det i riktningen för vinkeln B belägna, visuella föremålet är mycket intressant för bäraren, satisfieras relationen BH > BE, och i motsatt fall satisfieras relationen BH < BE. Det torde emellertid vara tillräckligt att helt allmänt ange relationen dem- emellan som BH å BE. Då vinkeln B är mycket stor, exempel- vis då det visuella föremålet är beläget bakom bäraren, kommer bäraren att vrida kroppen eller ändra fotriktning för att vrida själva kroppen bakåt. I ett sådant fall samverkar bärarens kropp och ben för att underlätta för ögongloberna att se det visuella föremålet. Samma sak sker då det visuella föremålet är beläget 1 ett övre eller nedre läge. Då hänsyn tages till detta vid optisk konstruktion av ögonlinser, kan en helt ny, icke tidigare föreslagen funktion utvecklas, så att man kan åstadkomma bekväma ögonlinser, som medger att ett föremål ;betraktas i ett tillstånd, som är analogt med seende med obeväpnade ögon. Ändamålet med föreliggande uppfinning är således att åstadkomma en ögonlins, som baseras på en helt annan utgångspunkt än kända ögonlinser och undanröjer dessas samtliga defekter.

Föreliggande uppfinning avser mer speciellt en ögonlins, i vilken det onaturliga arrangemanget för det visuella föremålet enligt känd teknik ersättes med ett mer naturligt arrangemang för det visuella föremålet, varvid vridningen av bärarens huvud för.binokulärt sido- seende tages 1 beaktande, varigenom medges bekvämt binokulärt sidoseende, som närmare överensstämmer med seende med obeväpnade ögon.

En praktisk aspekt på föreliggande uppfinning skall nu beskrivas närmare. Såsom ett första exempel väljes en rät linje D, såsom visas i fig 4, för att representera 10 15 20 25 30 35 * medelst pilar. Läget P 453 869 J F 8 det naturligaste arrangemanget för ett visuellt föremål i horisontell riktning. I fig 4 betecknar symbolen OR vridningscentrum för det högra ögats ögonglob och beteck- nar symbolen Po läget för det visuella föremålet på den räta linjen D, då det högra ögats ögonglob är riktad framåt. I fig 4 skär den punkterna OR och P0 förbindande linjen ORPO ÖEPB har en längd a, och symbolerna P10- P90 anger successi- den räta linjen D under rät vinkel. Linjen va lägen för det visuella föremålet på den räta linjen D, då det högra ögats ögonglob vrides successivt 100 åt gången åt höger från läget för seende framåt. Av utrymmes~ skäl har symbolerna P och P90 satts inom parentes 70' Pso och visas riktningarna för lägena P70, P80 och P90 endast 90 representerar vidare en punkt, som är belägen oändligt långt bort åt höger.

Nu väljes en godtycklig punkt Pi på den räta linjen D, vilken punkt definierar en vinkel < POORPÅ = B. Därefter uttryckes avståndet ÖšP: Öšäš = cos B . Såsom beskrivits ovan, föreligger sambandet ß = ßH + BE, där BH representerar huvudets vridningsvinkel mellan punkterna OR och Pi som och BE representerar vridningsvinkeln för det högra ögats ögonglob relativt huvudet, då bäraren ser det visuella föremålet, som är beläget i sidoläget Pi på vinkelavstån- det B från läget P0. Betrakta nu det läge på ögonlinsen, genom vilket det högra ögats fixeringslinje passerar.

Då representeras riktningen för fixeringslinjen, dvs riktningen för det visuella föremålet, av vinkeln BE och icke av vinkeln ß för själva ögonlinsen. Detta beror på att ögonlinsen och bärarens huvud teoretiskt bildar en enhet och att vinkeln BH för ögonlinsens och huvudets gemensamma vridning är helt oberoende av fixeringslinjen för det högra ögats ögongolb relativt ögonlinsen. Med andra ord skiljer sig det visuella föremålets riktning (representerad av vinkeln B) för linsbäraren från det visuella föremâlets riktning (representerad av vinkeln BE) för ögonlinsen, och denna skillnad är lika med vridnings- 10 15 20 25 30 35 453 869 9 vinkeln BH för bärarens huvud. Detta utgör den väsentligas- te grundprincipen för ögonlinsen enligt föreliggande uppfinning, vilken skiljer sig fundamentalt från tidigare känd teknik. Betrakta nu med ovan beskrivna utgångspunkt den relativa förändringen mellan det visuella föremålets läge för glasögonbäraren själv, vilket läge visas på den räta linjen D i fig 4, och det visuella föremâlets läge för själva ögonlinsen. En vridning av bärarens huvud vinkeln BH relativt det visuella föremålet innebär att det visuella föremålet vrides en vinkel -BH relativt bärarens huvud. Antag att samtliga vridningscentra är belägna i vridningscentrum OR för det högra ögats ögon- glob (fig 5) och att relationen BH å BE gäller för vinklar- na BH och BE. Då förskjutes det visuella föremålets läge Pi för linsbäraren själv, vilket läge är godtyckligt valt på den räta linjen D, till ett läge Pi' för själva ögon- linsen. Det senare läget Pi' bestämmes genom moturs- vridning av läget Pi kring ögonglobens vridningscentrum 0 en vinkeln 3/2, såsom visas i fig 5. Av fig 5 framgår, R att relationen 0RPi = det högra ögats ögonglob och det visuella föremålet är 0RPi' gäller och att avståndet mellan oförändrat. Då ett flertal punkter PlO'- P90',som motsvarar punkterna P - B90,plottas på samma sätt, bildar dessa 10 punkter P10'~ P90' en kurva D', såsom visas i fig 5. Då ögonglobens vridningscentrum O i fig 5 tages som origo R och de från detta origo OR i fig 5 åt höger och uppåt utgående linjerna tages som x-axel resp y-axelfuttryckes x- och y-koordinaterna för punkten Pi' på kurvan D' på följande sätt: a CCS B sin ' COS hJu>|ukn cos B Kurvan D' i fig 5 uttryckes därför på följande sätt: A 453 869 10 15 20 25 30 35 J L if? 10 ,_______ Y = /áxz + az + a /8x2 + az 2 Ovanstående beskrivning avser för enkelhets skull endast monokulärt seende åt höger för det högra ögat, men det torde inses, att samma resonemang gäller för monokulärt seende åt vänster för det högra ögat och också för sido- seende för det vänstra ögat.

Huvudets vridningscentrum har här antagits samman- falla med ögonglobens vridningscentrum, men det torde vara onödigt att påpeka att lägena för dessa icke är desamma.

Vid binokulärt seende måste avståndet Öššš mellan det högra ögats ögonglob och det vänstra ögats ögonglob (fig 6) tas i beaktande. Det kan därför lätt förmodas, att det visuella föremålet för paret av ögonlinser kommer att representeras av kombinationen av kurvan DR', som representerar det visuella föremålet för det högra ögat, och kurvan DL', som representerar det visuella föremålet för det vänstra ögat (fig 6). vid binokulärt seende kan det ena ögat dominera I sådant fall kan det lätt förmodas att effekten för det läge för det visuella föremålet, som över det andra . motsvarar det "dominerande ögats" ögonglob kümmer att vara större än effekten för läget för det visuella föremålet Det är emellertid i allmänhet tillräckligt att antaga, att en kurva D", som är belägen vid binokulärt seende. mitt emellan det vänstra ögats och det högra ögats kurva D ' resp D ' (fig 6), ger läget för det visuella föremâlgt vid biñokulärt seende.

Denna kurva D" skiljer sig avsevärt från kurvan C i fig 2, vilken visar läget för det visuella föremålet vid en'känd ögonlins.

I fig 6 visas ett visuellt föremål Pi", förskjutet åt höger från framåtseendeläget P0 på kurvan D". Då det visuella föremålet Pi" förflyttas åt höger oändligt långt från läget Po, närmar sig vinkeln d" för binokulärt seende vid betraktande av det visuella föremålet i läget 10 15 20 25 30 35 453 869 i'å ll Pi", dvs vinkeln < 0LPi 'OR, progressivt noll. Att vinkeln för binokulärt seende på detta sätt progressivt närmar sig noll innebär att de båda ögonens relativa konvergens progressivt närmar sig noll. Vinkeln för binokulärt seende när eiueligen värdet noll, då ß = 9o°'ellerßE = 4s° 1 ae: visade exemplet. De båda ögonens relativa konvergens "fortsätter att avta progressivt, då linsbäraren vrider ögonen progressivt i sidled från det tillstånd, i vilket han betraktar ett visuellt föremål, som är beläget på ett ändligt avstånd framför honom, och den relativa konver- gensen reduceras slutligen till noll, då linsbärarens ögonglober riktas mot ett visuellt föremål, som är beläget i den extrema sidoriktningen, i vilken B = 900, dvs då ögonlinserna är riktade mot ett visuellt föremål, som är beläget 1 den eiaoriktning, 1 vilken ßE är ee 4s°.

Fixeringslinjernas passeringslägen på ögonlinserna, dvs de lägen på ögonlinserna, genom vilka bäraren betraktar ett visuellt föremål, som är beläget i sidoriktningen, kommer att diskuteras närmare nedan.

I fig 7 betecknar hänvisningssiffrorna 71 och 72 den vänstra resp den högra ögonlinsen, då dessa betraktas från en mot ett visuellt föremål vänd första ytas sida.

En tjock heldragen kurva M-M' visas på varje lins 71 och 72. Denna kurva M-M' erhålles genom förbindning av passeringslägena för fixeringslinjen för linsbärarens motsvarande öga för både fjärrseende och närseende vid betraktande av ett visuellt föremål, som är beläget rakt fram. Denna kurva M-M' sammanfaller således normalt med ovannämnda umbilikalmeridiankurva.

En rät linje L-L' visas också på varje lins 7l och 72.

Denna linje L-L' sträcker sig vertikalt genom passerings- lägena för fixeringslínjen för linsbärarens tillhörande öga vid fjärrseende och kallas meridiankurvan.

En linje S-S' visas också på varje lins 71 och 72.

Denna linje S-S' erhålles genom vertikal förbindning av passeringslägena för fixeringslinjen för linsbärarens tillhörande öga då fixeringslinjen är förskjuten åt höger en vinkel av 450. 10 15 20 25 30 35 453 869 )'$ :Ii 12 Då linsbäraren via de i fig 7 visade ögonlinserna betraktar ett visuellt föremål, som är beläget på ett ändligt avstånd framför linsbäraren, konvergerar de båda ögonen mer eller mindre, och fixeringslinjerna passerar på umbilikalmeridiankurvorna M-M' i stället för meridian- kurvorna L-L'. Antag att detta visuella föremål förflyttas bort progressivt åt höger i horisontell riktning. Fixe- ringslinjerna förflyttas då progressivt åt höger en vinkel av 45° tills de slutligen passerar på ovan beskrivna linjer S-S'. Vid denna förflyttning av fixeringslinjen är förflyttningssträckan för det högra ögats fixerings- linje på tillhörande ögonlins längre än den är för det vänstra ögat. Omvänt är förflyttningssträckan för det vänstra ögats fixeringslinje längre än den är för det högra ögat, då det visuella föremålet förflyttas bort progressivt åt vänster i horisontell riktning. Då båda dessa fall betraktas, kan man dra slutsatsen att förflytt- ningssträckan för fixeringslinjen för varje öga på till- hörande ögonlins är längre vid temporalsidan än vid nasal- sidan då linsbäraren med båda ögonen betraktar ett visuellt föremål, som är beläget en ändlig sträcka framför honom, och förflyttar ögonen i sidled i horisontell riktning för binokulärt sidoseende. Pöreträdesvis är linsen 71 för det vänstra ögat och linsen 72 för det högra ögat spegel- bilder av varandra, dvs symmetriska med varandra på ömse sidor om näsan.

Företrädesvis passerar fixeringslinjerna för de båda ögonen för binokulärt seende på ögonlinserna i sådana lägen, i vilka brytningsfaktorerna (medelbrytningsförmâgan, astigmatismgraden, astigmatismstoraxlarnas riktningar etc) med avseende på det ena ögat är approximativt lika med motsvarande faktorer med avseende på det andra ögat.

Därför är företrädesvis fördelningarna för brytnings- faktorerna i ögonlinserna 71 och 72 i fig 7 spegelbilder av varandra; är brytningsfaktorerna i varje lins 71 och 72 fördelade symmetriskt med varandra relativt meridiankurvan L-L' i horisontell riktning i det område där umbilikal- meridiankurvan M-M' överlappar meridiankurvan-L-L'; och 10 15 20 25 30 35 453 869 =š$ 13 förändras brytningsfaktorerna i varje lins 71 och 72 mer gradvis i horisontell riktning på temporalsidan än på nasalsidan i det område där umbilikalmeridiankurvan M-M' är förskjuten mer eller mindre mot nasalsidan relativt meridiankurvan L-L'. Företrädesvis är brytningsfaktorerna i varje lins 71 och 72 symmetriska med varandra relativt “meridiankurvan L-L' i zoner, som är belägna på ett "förut- bestämt avstånd" av exempelvis 15 mm från meridiankurvan L-L' i horisontell riktning. Detta "förutbestämda avstånd" kan bestämmas för varje enskild punkt på kurvan L-L'.

En föredragen utföringsform av föreliggande uppfin- ning skall nu beskrivas. I fig 7 betecknas den för vänster öga avsedda ögonlinsen enligt föreliggande uppfinning generellt med hänvisningssiffran 7l och ses linsen från ett visuellt föremål.

En punkt 0 utgör linsens 71 geometriska centrum, och en på linsytan visad annan punkt N är belägen under centrumpunkten O på ett vertikalt avstånd av 14 m från den horisontella linjen genom centrumpunkten 0 och ett horisontellt avstånd av 2,5 mm från meridiankurvan L-L' mot nasalsidan. vid den visade linsen 71 utgör det ovanför den horisontella linjen genom punkten O belägna området området för fjärrseende och utgör det under den horisontella linjen genom punkten N belägna omrâdet området för när- seende. Det återstående området, dvs det område som är beläget under den horisontella linjen genom punkten O och ovanför den horisontella linjen genom punkten N, bildar området för mellanseende. Linjen L-L' representerar ovannämnda meridiankurva genom punkten O, och kurvan M-M' representerar ovannämnda umbilikalmeridiankurva genom både punkten O och punkten N. Fördelningen för brytnings- förmågan på denna umbilikalmeridiankurva M-M' är sådan, att brytningsförmågan på delen M-0 har ett konstant värde DF, brytningsförmågan på delen N-N' har ett konstant värde DN och brytningsförmågan på delen O-N ökar progressivt från DF till D .

N med och symmetriska med avseende på meridiankurvan L-L', De_räta linjerna S-S' och T-T' är parallella 453 869 10 15 20 25 30 35 2 5 .h V 14 varvid de horisontella avständen från meridiankurvan L-L' är lika stora eller 23 mm vid den föredragna utförings- formen av föreliggande uppfinning. Områdena utanför de räta linjerna S-S' och T-T' ger plan, som är symmetriska med varandra relativt meridiankurvan L-L' i horisontell riktning.

Ytformen för linsen 71 enligt föreliggande uppfin- ning definieras av en envelop av en grupp sektionskurvor då linsen sektioneras i horisontell riktning medelst plan genom ett flertal godtyckligt valda punkter Gi på umbilikalmeridiankurvan M-M'.

Såsom beskrivits ovan, bestämmas krökningsradien för varje enskild kurva i punkten Gi så, att punkten Gi ger umbilikus. En båge utgör den enklaste formen av sektionskurva. Den ursprungligen utnyttjade formen av sektionskurva var en båge vid utföringsformen enligt föreliggande uppfinning, och sektionskurvans form modifie- rades genom att fördelningen av brytningsfaktorerna (medel- brytningsförmâgan, astigmatismgraden, astigmatismstor- axlarna etc) togs i beaktande såsom beskrives nedan.

Krökningsradien i punkten Gi undantages företrädesvis från modifieringen för att dess funktion som umbilikus skall bibehållas. Att finna de två krökningsstorradierna och deras axialriktningar i en godtyckligt vald punkt på en envelop av preliminärt bestämda sektionskurvor på ovan beskrivet sätt är välkänt som Gauss differential- teori för ytor.

De två krökningsstorradierna kan omvandlas till brytningsförmâga, vars enhet är dioptrier, med hjälp av den inom detta omrâde välkända ekvationen: _ N-l D"R där D är brytningsförmâgan i dioptrier, R är kröknings- radien i meter och N är linsens brytningsindex. Det arit- metiska medelvärdet för brytningsförmågans sålunda beräknade tvâ värden ger medelbrytningsförmâgan, och skillnaden däremellan ger astigmatismgraden. Astigmatismens 1 10 l5 20 25 30 35 453 869 15 axialriktningar sammanfaller med axialriktningarna för ovan beskrivna krökningsstorradier. Efter beräkning av fördelningen för brytningsfaktorerna på ovan beskrivet sätt bestämmes formen för linsens 71 yta genom modifie- ring av brytningsfaktorerna på sådant sätt, att faktorerna ändras mindre gradvis från umbilikalmeridiankurvan M-M' mot temporalsidan i horisontell riktning än från umbilikal- meridiankurvan M-M' mot nasalsidan i horisontell riktning i det omrâde, där umbilikalmeridiankurvan M-M' är för- skjuten mer eller mindre mot nasalsidan relativt meridian- kurvan L-L', såsom redan beskrivits. Fastän endast linsen 71 för det vänstra ögat beskrives i detalj ovan, torde det stå klart att detsamma även gäller för linsen 72 för det högra ögat.

De båda sidorna av glasögonen 7l och 72 kan således formas för att ha visualföremålbetraktningsytor, som är spegelbilder av varandra. Deras linsytkonfigurationer är således desamma i området för fjärrseende och symmetriska med varandra i områdena för mellanseende och närseende.

Fördelningen för brytningsfaktorerna vid ytan av linsen 71 för det vänstra ögat (fig 7) är sådan, att värdena för brytningsförmågan på kurvorna Tl-Tl', T2-T2', T3-T3' och T4-T4' på temporalsidan i horisontell riktning är ungefär lika med värdena för motsvarande kurvor S1-Sl', S2-S2', S3-S3' och S4-S4' på nasalsidan. Detsamma gäller också för linsen 72 för det högra ögat. Av fig 7 framgår, att i det område, i vilket umbilikalmeridiankurvan M-M' är mer eller mindre förskjuten mot nasalsidan relativt meri- diankurvan L-L' i var och en av linserna 71 och 72, bryt- ningsfaktorerna ändras mindre gradvis i området närmare temporalsidan relativt umbilikalmeridiankurvan M-M' än i området närmare nasalsidan relativt umbilikalmeridian- kurvan M-M'. Den enligt föreliggande uppfinning konstrue- rade linsytan kan utformas på ett stycke av lämpligt linsmaterial enligt vilken som helst av de lämpliga metoder som hittills utnyttjats inom detta område.

Linsytan enligt föreliggande uppfinning kan exempelvis indelas i en matris av 0,5 mm x 0,5 mm, och skärdjupsdata 453 869 ÅS l6 vid de enskilda skärningarna kan lagras 1 ett minne för en numeriskt styrd fräsmaskin, varpå linsmaterialet skäres med fräsmaskínen för bildande av en relativt grov línsyta. Den relativt grova linsytan kan därefter slipas med en mjuk slipduk och successivt poleras med slipmedel med gradvis reducerad kornstorlek, tills den 'önskade färdigpolerade linsytan slutligen erhålles.

P1

Claims (3)

10 15 20 25 453 869 _»- .JP ) 5 17 PATENTKRAV

1. l. Ögonlins, vilken har en långseendezon, en när- seendezon och en mellanliggande övergángszon och vars huvudsynlinje (M-M') är utformad som en umbilikalmeri- diankurva, som sträcker sig i vertikal riktning såväl i långseendezonen som i närseendezonen, varvid huvudsyn- linjen (M-M') i lángseendezonen åtminstone approximativt överlappar en imaginär vertikal meridiankurva (L-L') och i närseendezonen är parallellt förskjuten mot nasalsidan relativt den imaginära vertikala meridiankurvan, varvid denna förskjutning är gradvis i övergångszonen, k ä n - n e t e c k n a d därav, att styrkeförändringens hori- sontella fördelning i närseendezonen och övergångszonen är asymmetrisk med avseende på huvudsynlinjen inom ett t område som inte är mer än 15 mm pà ömse sidor om denna linje, så att styrkeförändringarna är större på nasal- sidan än på temporalsidan.

2. Ögonlins enligt patentkravet 1, k ä n n e - t e c k n a d därav, att linsens yttre sidopartier, vilka vid sina insidor begränsas av vertikala linjer som är parallella med den imaginära vertikala meridiankurvan och belägna på ett avstånd från denna som inte är mindre än 17,5 mm, är optiskt symmetriska med avseende på den imaginära vertikala meridiankurvan.

3. Ögonlins enligt patentkravet l eller 2, k ä n - n e t e c k n a d därav, att astigmatismen på umbilikal- meridiankurvan är mindre än 0,25 dioptrier. /.~" -.