SE424955B - Retentionspreparat for tandproteser - Google Patents

Description

7806939-0 stånd som vid tal, skratt, men framförallt vid rörelser i samband med tuggning.

Dessa olägenheter kan uppträda även om de protetiska kon- struktionerna är utförda efter tandläkekonstens alla regler.

Orsaken kan nämligen vara irreparabla ogynnsamma anatomiska munförhållanden eller andra individuella betingelser, såsom motorisk insufficiens i mun- och käkregionen. Det senare är ofta fallet hos vissa kategorier, såsom åldringar och fysiskt eller psykiskt handikappade personer. (Nordenram El, 1977: Tandlâkartidningen, Vol. 69, No 7.) En oförmåga till fixering av proteserna medför hos individen en osäkerhetskänsla och blir ofta en psykisk belastning i umgänget med andra människor.

Det är inte ovanligt bland protesbärare att inflammatoriska förändringar uppstår i munslemhinnan, mot vilken protesbasen ligger an. Numera har man genom intensifierad forskning på om- rådet kunnat konstatera, att den främsta orsaksfaktorn bakom dessa sjukdomstillstånd är av mikrobiell karaktär med betoning på svampförekomst. De inflammatoriska tillstånden i slemhin- nan är därvid ofta relaterade till den svårbemästrade svamp- förekomsten i själva protesbasen. (Budtz-Jörgensen E., 1974: Scand, J. Dent. Res. 82:l5l.) För att råda bot på ovan relaterade problem har man därför tidigare prövat olika praktiska lösningar.

När det gäller att förbättra retentionen av proteserna prakti- seras i stor utsträckning applicering av fixationspreparat, som innehåller vidhäftande eller klisterliknande medel, före- trädesvis natriumkarboximetylcellulosa, på den yta av prote- sen som vettermot munslemhinnan, som brukar betecknas som protesens slemhinnesida. Dessa fixationspreparat består van- ligtvis av ett pulver som strös över protesens slemhinnesida och som sedan i kontakt med den salivbelagda eller salivpro- 7806939-0 ducerande slemhinnan ger en gel med adhesiv verkan. Ibland fuktas protesen med lite vatten före insättningen i munnen för att förbättra gelbildningen. Även fixationspreparat i pastaform förekommer, vilken pasta färdigberedes redan vid tillverkningen. Det gel- och adhesivbildande medlet i dessa fi- xationspreparat utgöres för det mesta av natriumkarboximetyl- cellulosa.

Med det beskrivna förfaringssättet kan protesbäraren på ett enkelt sätt förbättra fixeringen av proteserna. Av den anled- ningen är detta också ett ofta anlitat hjälpmedel. Vissa olä- genheter följer dock med detta förfaringssätt, i synnerhet vid applicering under en längre tidsperiod. Fixationsprepara- tet hämmar nämligen inte bakterie- och svampfloran, som nor- malt förekommer i munhålan, utan kan i stället enligt vad er- farenheten visat, gynna kolonisationsmöjligheterna för mikro- organismerna. I vissa fixationspreparat har man tillsatt ke- miska inhibitorer för att förhindra växt, men detta har re- sulterat i nya problem. En kontinuerlig användning av sådana kemiska inhibitorer kan lätt framkalla toxiska och allergiska reaktioner i slemhinnevävnaderna som en följd av inhibitor- exponeringen, i synnerhet när den kommer att sträcka sig över flera år vid intermittent applicering.

Oavsett om protesbärare använder retentionspreparat eller inte, måste de alltid företa en omsorgsfull munhygien bestående av daglig rengöring av proteserna, munnen och det eventuella restbettet, d.v.s. kvarvarande tänder, för att därigenom av- lägsna bakterieplack, som kontinuerligt bildas, och ansam- lingar av matpartiklar, vilkas uppkomst är svår att förhindra.

(Hedegård E., l977: Tandläkartidningen, Vol. 69, Nr 7.) En utebliven eller undermålig proteshygien och munhygien kan, bortsett från den mer olustbetonade känslan av dålig lukt och smak, ge upphov till inflammationstillstând t.o.m. med grava slemhinneförändringar, s.k. protesstomatiter, samt kariesan- grepp på kvarvarande egna tänder. 78Ü69É9-Û 4 För att protesrengöringen ska bli så effektiv och för protesen så skonsam som möjligt rekommenderas från tandläkarhåll, att den utföres med mjuk borste och lämpligt kemiskt vätmedel, företrädesvis med mikbrobicid förmåga. (Andrup B., 1977: Tand- läkartidningen, Vol. 69, Nr 7 och Hesselgren S.G., 1973: Swed.

Dent. J., Vol. 66:l8l.) Vad beträffar den kemiska rengöringen finns ett flertal prepa- rat att tillgå, som är speciellt avsedda för proteser. Rengö- ringspreparatet består i princip av en kombination av två el- ler flera kemiska substanser i pulver eller tablettform, som vid upplösning i vanligt vatten reagerar med varandra under kraftig gas- eller bubbelutveckling (C02). Det är denna bru- sande lösning som är avsedd att automatiskt befria proteserna, när de nedsänkes i lösningen, från beläggningen av bakterie- plack och gammal smet av fixationsmedel, i bästa fall utan komplettering med mekanisk rengöring.

Genom föreliggande uppfinning kan för det första riskerna för toxikologiskt och allergologiskt betingad påverkan på slem- hinnorna av de tidigare använda kemiska svamp- och bakterieinhi- bitorerna elimineras. Detta möjliggöres genom att den inlednings- vis nämnda föreningen, som hindrar bakterie- och svampväxt, ut- göres av natriumbikarbonat. Det har nämligen genom mikrobiolo- giska försök visat sig, att natriumbikarbonat i vattenlösligt tillstånd är en effektiv växthämmare för bakterier och i synner- het för den svårbemästrade svampväxten. Utan att bindas till någon teori är det antagligen framförallt det höga pH-värdet som är orsaken till denna växthämning. Svampväxt befrämjas företrädesvis i sur miljö. Natriumbikarbonatet ersätter så- ledes de tidigare använda i vissa hänseenden skadliga bakterie- inhibitorerna. Natriumbikarbonatet kan ingå i en mängd av från 10 till 90 viktprocent, räknat på preparatet.

En upplösning i saliven av små mängder av det applicerade re- tentionspreparatet eller någon eller några av dess bestånds- 7806939-0 delar är ofrånkomligt. Vad beträffar komponenten natriumbi- karbonat är denna dock ofarlig att svälja i de koncentratio- ner som det här är fråga om. Det är ju allmänt känt, att natriumbikarbonat användes i stor utsträckning mot vissa van- liga magbesvär i betydligt större doser utan påvisbara nega- tiva biverkningar.

Uppkomsten av inflammatoriska förändringar i munslemhinnan, som i huvudsak orsakas av svampförekomst i protesens slemhin- nesida, motverkas således överraskande genom användningen av ett retentionspreparat enligt föreliggande uppfinning, som innehåller natriumbikarbonat som bl.a. fungerar som bakterie- och svampväxthämmande medel. Det tidigare relaterade följd- problemet vid användningen av tidigare kända kemiska inhibito- rer elimineras samtidigt, då risken för toxisk och allergisk påverkan på slemhinnorna undanröjes. Retentionspreparatet enligt uppfinningen kan användas utan avbrott under lång tid och behöver i varje fall inte ersättas med ett sådant som skulle vara fri från_kemiska inhibitorer. En ytterligare för- delaktig följdeffekt uppnås med natriumbikarbonatkomponenten i retentionspreparatet. Det är nämligen känt att kvarvarande tänder, som bildar det s.k. restbettet, vid fall av partial- proteser är kraftigt utsatta för kariesangrepp. Eftersom ka- riesprocessen kännetecknas av ett syraangrepp på tandens hård- vävnader, kommer natriumbikarbonatet, som utlöses av saliven eller i de fall då retentionsmedlet kommer att direkt ligga an mot tandytorna, att tjänstgöra som en buffert mot en sänk- ning av pH och således medverka till en kariesprevention.

Retentionspreparatet enligt uppfinningen innehåller, såsom nämnts, ett retentionsmedel som vid preparatets applicering förlänar det nödvändiga egenskaper för önskad retention. Detta medel och/eller en däri ingående särskild, inert tillsats tjänar även som bärare för natriumbikarbonatet och därmed som en depå för natriumbikarbonatet, från vilken depå en mättad lösning kontinuerligt kommer att avges. Retentionsmedlet kan 7806939-0 6 allmänt betecknas som ett fixationsmedel, om man med fixation menar vidhäftning eller adhesiv fastsättning. Ett sådant re- tentionsmedel är natriumkarboximetylcellulosa, som i kontakt med en vattenhaltig vätska eller saliv ger en smetig konsis- tens med vidhäftande eller klisterliknande egenskaper. Andra alkalimetallsalter av karboximetylcellulosa kan användas.

Natriumkarboximetylcellulosa är, såsom nämnts ovan, ett känt retentionsmedel i sådana preparat. Andra kända retentions- medel kan användas, t.ex. akaciagummi, dextrin och stärkelse.

Tillsatsmedel såsom polyeter och polyakrylater kan ingå i prepara- tet för att reducera retentionsmedlets vattenlöslighet och reg- lera preparatets konsistens.

Uppfinningen innefattar vidare retentionsmedel av en helt ny klass för det ifrågavarande användnflmsområdet. Dessa nya re- tentionsmedel är baserade på i vatten svårlösliga eller vat- tenolösliga salter av alginsyra, vilka som sådana kan ingå i preparatet eller bildas in situ. Exempel på sådana vatten- olösliga föreningar är kzüciumalginat och blyalginat, av vilka det förstnämnda föredrages. Dessa kan med fördel bildas in situ genom att i preparatet införliva ett vattenlösligt alginat, såsom natrium-, kalium-, ammonium- eller magnesium- alginat, företrädesvis kaliumalginat och natriumalginat, samt en förening som har en metalljon som ger det olösliga alginatet, t.ex. kalciumsalt eller blysalt. Kalciumsalterna föredrages och av dessa föredrages kalciumsulfaterna, vilka finns i olika former med varierande löslighetsgrad. Kalcium- sulfaterna betecknas normalt som svårlösliga, men deras lös- lighet är för uppfinningens ändamål tillräcklig för att kalciumjoner skall kunna gå i lösning för att reagera med alginsyramolekylerna. Kalciumsulfatmaterialen finns som anhydrit, CaSO4; hemihydrat, (CaSO4)2'H2O; dihydrat, CaSO4-2H2O och av dessa föredrages hemihydratet, som har den största lösligheten, nämligen 0,9 g/100 ml. I närvaro av-vat- tenhaltigt medium kommer kalciumjonerna att ersätta natrium- eller kaliumjonerna i natrium- resp. kaliumalginatmolekylerna 7896939-0 i en tvärbindning som kan betecknas som en form av polymerisa- tion. Ett preparat enligt uppfinningen som innehåller ett alginatbaserat retentionsmedel har vidhäftande egenskaper, såvida inte en särskild tillsats ingår som eliminerar denna vidhäftning. En sådan särskild tillsats är ett fyllmedel i form av exempelvis kiselgur, som ger preparatet en fastare, något gummiliknande elastisk konsistens, men som även har andra gynnsamma effekter.

Mot bakgrund av ovanstående kan preparatet enligt uppfinningen, förutom natriumbikarbonat, innefatta ett retentionsmedel som motsvarar eller i huvudsak motsvarar de kända alginatbaserade material som allmänt betecknas som "dentala avtrycksmassor", som användes för avtryck av tänder och omgivande vävnader.

Då en blandning enligt uppfinningen av sådant alginatbaserat avtrycksmaterial och natriumbikarbonat bringas i kontakt med vattenhaltigt medium, exempelvis saliv, erhålles en något fastare, något gummiliknande elastisk konsistens. Vid applice- ringen av protesen med ett sådant retentionsmedel bildas ett folieliknande mellanlägg mellan slemhinnan och protesbasen, som blir lätt att avlägsna i större stycken och som kan fås att flagna av såsom kommer att beskrivas närmare längre fram. Genom att ett sådant mellanlägg har en något fastare konsistens och är längre bestående än ett mellanlägg av karboximetylcellulosa eller likvärdigt ämne, eftersom det inte löses upp av saliven lika snabbt som ett retentionspreparat med enbart karboximetylcellu- losa, erhåller man samtidigt på ett enkelt sätt vad man inom odontologien kallar en temporör rebasering av protesen. Detta är särskilt önskvärt i de fall, då protesens passform till under- laget med tiden har förändrats och blivit otillfredsställande, men där förändringen inte nått den omfattningen, att en perma- nent rebasering måste utföras av tandläkare. Detta kan alltså protesbärare på enkelt sätt själva utföra utan att behöva anlita tandläkare. Även om en viss vidhäftning, åtminstone initialt, finns hos ett preparat som är baserat på ett dentalt avtrycksmaterial, 7806959-0 8 tillskrives protesens retention i första hand den förbättrade tätning, som åstadkommas med ett sådant stabilare rebaserings- medel, som alginatmaterialet bildar, framför allt vid protesens kanter i dess anslutning till det s.k. omslagsvecket (d.v.s. övergången mellan den fastare slemhinnan på gommen och den mjukare slemhinnan på kinden). Alginatet ger genom sin plas- tiska konsistens en optimal anslutning i dessa regioner efter insättningen av protesen, en anslutning som därefter kommer att bestå under längre tid tack vare dess övergång till en elastisk, stabilare konsistens i och med stelningsprocessen (vid vilken olösligt alginat bildas)° Karboximetylcellulosa saknar i motsats till alginatkompositionen denna förmåga. Om ökad vidhäftning önskas kan ett ytterligare retentionsmedel, t.ex. natriumkarboximetylcellulosa, användas i alginatkomposi- tionen. Proportionerna av de tre huvudkomponenterna kan i detta fall ligga inom följande intervall: 10 - 50 viktprocent natriumbikarbonat, 20 - 60 viktprocent natriumkarboximetylcellu- losa och 20 - 60 viktprocent alginatbaserat dentalt avtrycks- material.

En annan aspekt av föreliggande uppfinning grundar sig på, av vad som framgått ovan, ett retentionspreparat som innehåller ett alginatsalt eller ger ett alginatsalt enligt ovan och som innehåller eller är fritt från natriumbikarbonat eller annan inhibitor.

Uppfinningen illustreras ytterligare i det följande genom några exempel, som dock inte är begränsande för uppfinningen. yxemgel l Komposition, vikt-% I II III Natriumkarboximetylcellulosa 50 25 75 Natriumbikarbonat 50 75 25 100 100 100 7806959-0 Retentionspreparat enligt de tre recepten framställes genom att de två beståndsdelarna i pulverform blandas så att man erhåller en homogen blandning. Beståndsdelarna föreligger företrädesvis i partiklar som ligger ungefär inom samma medelpartikelstorleks- intervall.

Exempel 2 Viktdelar Natriumkarboximetylcellulosa l/3 Natriumbikarbonat 1/3 Dentalt avtrycksmaterial l/3 Det använda avtrycksmaterialet bestod av en pulverblandning innehållande 14 viktprocent kaliumalginat, 74 viktprocent kiselgur och 12 viktprocent kalciumsulfat, dihydrat.

Vilken pulversammansättning man väljer inom angivna gränser är beroende av vilken konsistens man önskar ge retentionsprepa- ratet vid användningen i munnen. En förskjutning åt karboxi- metylcellulosan ger en klibbigare smet. Vid en ökning av alginatkomponenten erhålles ett fastare protesunderlag med god kantanslutning till omslagsvecket, men en mindre klibbig kon- sistens.

De tre huvudbestândsdelarna i ovanstående recept blandades till en homogen pulverkomposition, som sedan användes på följande Sätt: Den tidigare rengjorda tandprotesens slemhinnesida bepudrades med den angivna pulverkompositionen i ett tunt lager över hela ytan. Protesens bepudrade yta fuktades sedan lätt med några droppar vatten och placerades i munnen på patienten. Alltefter- som pulverblandningen övergick i gelform vid kontakten med munnens saliv ökade protesens vidhäftning till underlaget så att successivt en komfortabel känsla av stabilisering upplevdes av patienten.

En annan beredningsvariant av retentionsmedlet innebär, att i pulverkompositionen inkorporeras exempelvis glycerin eller en 78Ü6939-Û 10 dylik inert konsistensgivare i sådan utsträckning, att det till- sammans med pulvret ger en pastaliknande produkt, som sedan först vid användningstillfället genom kontakten med vatten eller saliv bildar det avsedda retentionsmedlet enligt de tidigare beskrivna kemiska reaktionerna.

Mikrobiologiska försök har utförts för att fastställa växthäm- ningen, vilka försök redovisas i det följande.

Försök 1 Ett antal provrör med 10 ml buljong för bakterieodling (nutrient broth, Difco) försattes med 0,8 g natriumbikarbonat (mättad lös- ning), varefter en droppe av en 24 timmar gammal renkultur av svamp (Candida albicans) inokulerades. Odling företogs sedan vid 37°C under tre dagar. I intet fall kunde växt konstateras. Mot- svarande antal kontrollförsök som utfördes, utan tillsats av natriumbikarbonat, visade samtliga växt.

Försök 2 Liknande försök utfördes även med inokulering av färsk saliv.

Resultaten överensstämde med de som erhölls vid ovannämnda svampförsök, d.v.s. ingen växt noterades.

Användningen av ett retentionspreparat enligt föreliggande upp- I finning innebär den väsentliga, ytterligare förbättringen att kvarvarande natriumbikarbonat på tandprotesen kan tjäna som reaktionsmedel när det bringas att reagera med en syra eller ett surgjort rengöringsmedel, exempelvis upplöst i vatten.

Detta innebär att rengöringsmedlet kan göras billigare än de konventionella medlen, eftersom något latent reaktionsmedel för syran inte behöver ingå däri.

Rengöringsvätskan kan bestå av enbart en syra, exempelvis hus- hållsättika, eller kan beredas genom att i vatten lösa lämplig mängd av ett rengöringspreparat, som innehåller en syra, exem- pelvis citronsyra, som huvudkomponent plus lämpliga rengörande ll detergenter. När protesen sedan nedsänkes i denna sura lös- ning, kommer en kemisk reaktion, som ger en kraftig skumning, till stånd mellan den kvarvarande depån av natriumbikarbonat på protesbasen och syran i vattenlösningen, varvid retentions- smeten successivt lösgöres från protesytan så länge syraöver- skott föreligger. Det inses att proportionerna mellan bas och syra lätt kan anpassas så att hela innehållet av natriumbikar- bonat i retentionssmeten förbrukas. Därvid blir också protesen befriad helt och hållet från den smetiga beläggningen, i vilken natriumbikarbonatet är inkorporerat.

Det använda rengöringsmedlet kan innehålla kraftiga kemiska inhibitorer för desinfektion och kan, såsom ovan nämnts, komp- letteras med ytaktiva ämnen för att ytterligare förbättra ren- göringseffekten. I sådana fall sköljes protesen efter den ke- miska rengöringsproceduren i rinnande vatten och befrias där- igenom helt från för slemhinnan skadliga ämnen, innan protesen åter insättes i munnen efter det att den åter bepudrats med retentionspulver för retentionen eller vidhäftningen, osv.

Det beskrivna proteshygienprogrammet upprepas lämpligen varje kväll eller oftare vid behov eller i enlighet med tandvårds- personalens ordination. 7806939-0

Claims (8)

vsoeäss-o 12 P a t e n t k r a v

1. Retentionspreparat för tandproteser avsett att anbringas på de ytor av tandprotesen, som vid dess läge i munnen vetter mot munslemhinnan, för att kvarhålla tandprotesen i dess läge, vilket preparat i huvudsak innehåller minst ett oralt godtag- bart retentionsmedel som ger preparatet erforderliga egenska- per för en retention av tandprotesen, och en förening som häm- mar bakterie- och svampväxt, k ä n n e t e c k n a t av att nämnda förening som hämmar bakterie- och svampväxt utgö- res av natriumbikarbonat.

2. Retentionspreparat enligt krav l, k ä n n e t e c k - n a t av att natriumbikarbonatet ingår i en mängd av från 10 till 90 viktprocent, räknat på preparatet.

3. Retentionspreparat enligt krav 1, k ä n n e t e c k - n a t av att retentionsmedlet utgöres av ett alkalimetall- salt av karboximetylcellulosa, företrädesvis natriumsaltet.

4.- Retentionspreparat enligt krav 1, k ä n n e t e c k - n a t av att retentionsmedlet utgöres av ett alginatsalt.

5. Retentionspreparat enligt krav 4, k ä n n e t e c k - n a t av att alginatsaltet från början är vattenlösligt och överföres till ett vattenolösligt alginatsalt vid preparatets kontakt med vattenhaltigt medium.

6. Retentionspreparat enligt krav 5, k ä n n e t e c k - n a t av att det vattenlösliga alginatsaltet ingår i ett i och för sig känt dentalt avtrycksmaterial, som efter tillsats av vattenhaltigt medium stelnar genom bildande av vattenolös- ligt alginatsalt. 13 7806959-0

7. Retentionspreparat enligt krav 4, 5 eller 6, k ä n n e t e c k n a t av att det innehåller ett ytterli- gare retentionsmedel i form av natriumkarboximetylcellulosa.

8. Retentionspreparat enligt krav 7, k ä n n e t e c k - n a t av att det innehåller 10 - 50 viktprocent natriumbi- 20 - 60 viktprocent natriumkarboximetylcellulosa karbonat, och 20 - 60 viktprocent alginatbaserat dentalt avtrycksmate- rial. 7806939-0 Sammandrag Uppfinningen avser ett retentionspreparat för tandproteser, vilket förutom erforderligt retentionsmedel innehåller en bakterie- och svampväxthämmande förening. Uppfinningen syf- tar i första hand till att eliminera problemen med tidigare inhibitorer i sådana preparat vilka visat sig framkalla toxiska och allergiska reaktioner i slemhinnevävnaderna. Enligt uppfinningen är nämnda förening natriumbikarbonat.